Job 14

1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

“Nnipa a ɔbea awo wɔn nna yɛ tiaa bi na ɔhaw ahyɛ mu mma.

2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

Ɔfefɛw te sɛ nhwiren na etwintwam; ɔte sɛ sunsuma a ɛretwa mu akɔ, ɔntena hɔ nkyɛ.

3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

Woma wʼani kɔ saa onipa yi so? Wode no bɛba wʼanim abebu no atɛn ana?

4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

Hena na obetumi ayi nea ɛyɛ kronkron afi fi mu? Obiara nni hɔ.

5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

Woahyehyɛ onipa nkwa nna; woahyɛ nʼasram dodow ato hɔ na woahyɛ no bere a ɔrentumi ntra.

6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

Enti yi wʼani fi ne so na ɔnyɛ nea ɔpɛ, kosi sɛ obewie nʼadwuma sɛ ɔpaani.

7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

“Dua mpo anidaso wɔ hɔ ma no: Sɛ wotwa a, ɛbɛfefɛw bio, na ne mman foforo no rempenpan.

8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

Ne ntin betumi anyin akyɛ asase mu na ne dunsin nso awu wɔ dɔte mu,

9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

nanso, onya nsu a ɛfefɛw, na eyiyi mman sɛ dua a wɔatɛw.

10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

Nanso sɛ nnipa wu a wɔde no hyɛ fam; ɔhome nea etwa to a, na afei onni hɔ bio.

11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

Sɛnea nsu tu yera wɔ po mu no, anaa sɛnea suka mu yowee no,

12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

saa ara na onipa tɔ fam na ɔnsɔre bio; enkosi sɛ ɔsoro betwa mu no, nnipa rensɔre na wɔrennyan wɔn mfi wɔn nna mu.

13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)

“Sɛ anka wode me besie ɔda mu de me ahintaw kosi sɛ wʼabufuw betwa mu! Sɛ anka wobɛhyɛ me bere na afei woakae me! (Sheol h7585)

14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

Sɛ onipa wu a ɔbɛba nkwa mu bio ana? Mʼaperedi nna mu nyinaa mɛtwɛn akosi sɛ me foforoyɛ bɛba.

15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

Wobɛfrɛ na megye wo so; wʼani begyina abɔde a wo nsa ayɛ.

16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

Afei wobɛkan mʼanammɔntu na worenni me bɔne akyi.

17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

Wɔbɛsɔ me bɔne ano wɔ kotoku mu, na woakata mʼamumɔyɛ so.

18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

“Nanso sɛnea mmepɔw so hohoro na ɛpompono na ɔbotan nso twe fi ne sibea no,

19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

sɛnea nsu yiyi abo ho na osuhweam twe dɔte kɔ no saa ara na wosɛe onipa anidaso.

20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

Wutintim ne so prɛko pɛ, na otwa mu kɔ; wosakra ne nipasu na wugya no kwan.

21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

Sɛ wɔhyɛ ne mmabarima anuonyam a, onnim; na sɛ wɔbrɛ wɔn ase a, onhu.

22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.

Ɔno ara were mu yaw na ɔtee na ɔno ara ne ho na ogyam.”