Job 14

1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

El hombre nacido de mujer, corto de días, y harto de desabrimiento.

2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

Que sale como una flor, y luego es cortado; y huye como la sombra, y no permanece.

3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

¿Y sobre este abres tus ojos, y me traes a juicio contigo?

4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

¿Quién hará limpio de inmundo? Nadie.

5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

Ciertamente sus días están determinados, y el número de sus meses está cerca de ti: tú le pusiste términos, de los cuales no pasará.

6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

Si tú le dejares, él dejará de ser: entre tanto deseará, como el jornalero, su día.

7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

Porque si el árbol fuere cortado, aun queda de él esperanza: retoñecerá aun, y sus renuevos no faltarán.

8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

Si se envejeciere en la tierra su raíz, y su tronco fuere muerto en el polvo:

9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

Al olor del agua reverdecerá, y hará copa, como nueva planta.

10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

Mas cuando el hombre morirá, y será cortado, y perecerá el hombre, ¿dónde estará él?

11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

Las aguas de la mar se fueron, y el río se secó: secóse.

12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

Así el hombre yace, y no se tornará a levantar: hasta que no haya cielo, no despertarán, ni recordarán de su sueño.

13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)

¡Oh quién me diese que me escondieses en la sepultura, y que me encubrieses, hasta que tu ira reposase; que me pusieses plazo, y te acordases de mí! (Sheol h7585)

14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

Si el hombre se muriere, ¿ volverá él a vivir? Todos los días de mi edad esperaría, hasta que viniese mi mutación.

15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

Entonces aficionado a la obra de tus manos llamar me has, y yo te responderé.

16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

Porque ahora me cuentas los pasos, y no das dilación a mi pecado.

17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

Tienes sellada en manojo mi prevaricación, y añades a mi iniquidad.

18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

Y ciertamente el monte que cae, desfallece; y las peñas son traspasadas de su lugar.

19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

Las piedras son quebrantadas con el agua impetuosa, que se lleva el polvo de la tierra: así haces perder al hombre la esperanza.

20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

Para siempre serás más fuerte que él, y él irá: demudarás su rostro, y le enviarás.

21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

Sus hijos serán honrados, y él no lo sabrá; o serán afligidos, y no dará cata en ello.

22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.

Mas mientras su carne estuviere sobre él, se dolerá; y su alma se entristecerá en él.