Job 14

1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

“Munhu akazvarwa nomukadzi ane mazuva mashoma azere nokutambudzika.

2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

Anobuda seruva agosvava; anotiza somumvuri, haagari.

3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

Ko, munotarisisa munhu akadai here? Ko, muchamuuyisa kuzotongwa pamberi penyu here?

4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

Ndianiko angabudisa chinhu chakachena kubva pane chine tsvina? Hakuna!

5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

Mazuva omunhu akatarwa; makatema kuwanda kwemwedzi yake, mukamutarira miganhu yaasingagoni kudarika.

6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

Naizvozvo regai kumutarisa uye mumusiye ari oga, kusvikira apedza nguva yake somunhu anoshanda.

7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

“Asi kumuti kune tariro: Kana ukatemwa, unobukirazve, uye mabukira awo matsva haasvavi.

8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

Midzi yawo ingava yakwegura hayo muvhu uye hunde yawo ichifa muvhu,

9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

asi uchabukira pakunhuhwira kwemvura ugomera somuti uchangotanga kumera.

10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

Asi munhu anofa agoradzikwa pasi; anofema kokupedzisira uye haazovapozve.

11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

Sokupera kunoita mvura mugungwa, kana kupwa nokuoma kworwizi,

12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

saizvozvo munhu anovata pasi asingazomuki; kusvikira matenga asisiko, vanhu havazomukizve kana kumutswa pakuvata kwavo.

13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)

“Haiwa, dai mandiviga henyu muguva chete, uye mandiviga kusvikira kutsamwa kwenyu kwapfuura! Dai chete manditarira nguva, uye ipapo mugondirangarira! (Sheol h7585)

14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

Kana munhu akafa, angazoraramazve here? Mazuva ose okushanda kwangu kwakaoma, ndicharindira kusvikira kuvandudzwa kwangu kwasvika.

15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

Muchadana uye ini ndichakupindurai; muchashuva chisikwa chamakaita namaoko enyu.

16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

Zvirokwazvo muchaverenga nhambwe dzangu ipapo, asi musingarondi chivi changu.

17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

Kudarika kwangu kuchasungirwa musaga; muchafukidzira chivi changu.

18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

“Asi sokupfupfunyuka kunoita gomo rigoondomoka, uye sokubviswa kwedombo panzvimbo yaro,

19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

semvura inochera mabwe, uye sokuyerera kwemvura zhinji inokukura ivhu, saizvozvo munoparadza tariro yomunhu.

20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

Munomukunda kamwe chete zvachose, uye akasazovapo; munoshandura chiso chake mobva mamudzinga.

21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

Kana vanakomana vake vachikudzwa, iye haazvizivi; kana vakadzikisirwa pasi, iye haazvioni.

22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.

Anongonzwa kurwadza kwomuviri wake chete, agozvichema iye pachake bedzi.”