Job 14
1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;
Човек рођен од жене кратка је века и пун немира.
2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
Као цвет ниче, и одсеца се, и бежи као сен, и не остаје.
3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.
И на таквог отвараш око своје, и мене водиш на суд са собом!
4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.
Ко ће чисто извадити из нечиста? Нико.
5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
Измерени су дани његови, број месеца његових у Тебе је; поставио си му међу, преко које не може прећи.
6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
Одврати се од њега да почине докле не наврши као надничар дан свој.
7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.
Јер за дрво има надања, ако се посече, да ће се још омладити и да неће бити без изданка;
8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,
Ако и остари у земљи корен његов и у праху изумре пањ његов,
9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
Чим осети воду, опет напупи и пусти гране као присад.
10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
А човек умире изнемогао; и кад издахне човек, где је?
11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
Као кад вода отече из језера и река опадне и усахне,
12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.
Тако човек кад легне, не устаје више; докле је небеса неће се пробудити нити ће се пренути ода сна свог.
13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)
О да ме хоћеш у гробу сакрити и склонити ме докле не утоли гнев Твој, и да ми даш рок кад ћеш ме се опоменути! (Sheol h7585)
14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.
Кад умре човек, хоће ли оживети? Све дане времена које ми је одређено чекаћу докле ми дође промена.
15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;
Зазваћеш, и ја ћу Ти се одазвати; дело руку својих пожелећеш.
16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.
А сада бројиш кораке моје, и ништа не остављаш за грех мој.
17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.
Запечаћени су у тобоцу моји преступи, и завезујеш безакоња моја.
18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
Заиста, као што гора падне и распадне се, и као што се стена одвали с места свог,
19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.
И као што вода спира камење и поводањ односи прах земаљски, тако надање човечије обраћаш у ништа.
20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
Надвађујеш га једнако, те одлази, мењаш му лице и отпушташ га.
21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
Ако синови његови буду у части, он не зна; ако ли у срамоти, он се не брине.
22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.
Само тело док је жив болује, и душа његова у њему тужи.
