Job 14

1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

“O homem, que nasce de uma mulher, é de poucos dias, e cheio de problemas.

2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

Ele cresce como uma flor, e é cortado. Ele também foge como uma sombra, e não continua.

3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

Você abre seus olhos para tal, e me levar a julgamento com você?

4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

Quem pode trazer uma coisa limpa de uma coisa impura? Nem um.

5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

Seeing seus dias estão determinados, o número de seus meses está com você, e você indicou seus limites que ele não pode passar.

6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

Desvie o olhar dele, para que ele possa descansar, até que ele cumpra, como um mercenário, seu dia.

7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

“Pois há esperança para uma árvore se ela for cortada, que brotará novamente, que o seu ramo de oferta não cessará.

8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

Embora sua raiz envelheça na terra, e seu estoque morre no chão,

9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

yet através do cheiro da água, ela irá brotar, e brotam ramos como uma planta.

10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

Mas o homem morre, e é colocado em baixo. Sim, o homem desiste do espírito, e onde ele está?

11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

Como as águas falham a partir do mar, e o rio desperdiça e seca,

12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

para que o homem se deite e não se levante. Até que os céus não estejam mais acordados, nem serem despertados do sono.

13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)

“Oh, que você me esconderia no Sheol, que você me manteria em segredo até que sua ira passasse, que você me indicaria um tempo determinado e se lembraria de mim! (Sheol h7585)

14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

Se um homem morrer, será que ele viverá novamente? Eu esperaria todos os dias da minha guerra, até minha liberação chegar.

15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

Você ligaria, e eu lhe responderia. Você teria um desejo pelo trabalho de suas mãos.

16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

Mas agora você conta meus passos. Você não cuida do meu pecado?

17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

Minha desobediência é selada em uma bolsa. Você prende minha iniqüidade.

18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

“Mas a montanha que cai não dá em nada. A rocha é removida de seu lugar.

19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

As águas desgastam as pedras. As torrentes da mesma lavam o pó da terra. Assim você destrói a esperança do homem.

20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

Você prevalece para sempre contra ele, e ele parte. Você muda seu rosto, e o manda embora.

21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

Seus filhos vêm para honrar, e ele não sabe disso. Eles são trazidos para baixo, mas ele não percebe isso deles.

22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.

Mas sua carne tem dor, e sua alma dentro dele chora”.