Job 14

1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

Człowiek, narodzony z niewiasty, dni krótkich jest, i pełen kłopotów;

2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

Wyrasta jako kwiat, i bywa podcięty, a ucieka jako cień, i nie ostoi się.

3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

Wszakże i na takiego otwierasz oczy twoje, a przywodzisz mię do sądu z sobą.

4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

Któż pokaże czystego z nieczystego? Ani jeden;

5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

Gdyż zamierzone są dni jego, liczba miesięcy jego u ciebie; zamierzyłeś mu kres, którego nie może przestąpić.

6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

Odstąpże od niego, aż odpocznie, aż przejdzie jako najemniczy dzień jego.

7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

Albowiem i o drzewie jest nadzieja, choć je wytną, że się jeszcze odmłodzi, a latorośl jego nie ustanie.

8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

Choć się zstarzeje w ziemi korzeń jego, i w prochu obumrze pień jego:

9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

Wszakże gdy uczuje wilgotność, puści się, i rozpuści gałęzie, jako szczep młody.

10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

Ale człowiek umiera, zemdlony będąc, a umarłszy człowiek gdzież jest?

11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

Jako uchodzą wody z morza, a rzeka opada i wysycha.

12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

Tak człowiek, gdy się układzie, nie wstanie więcej, a pokąd stoją nieba, nie ocuci się, ani będzie obudzony ze snu swego.

13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)

Obyżeś mię w grobie ukrył i utaił, ażby się uciszył gniew twój, a iżbyś mi zamierzył kres, kędy chcesz wspomnieć na mię! (Sheol h7585)

14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

Gdy umrze człowiek, izali żyć będzie? Po wszystkie dni wymierzonego czasu mego będę oczekiwał przyszłej odmiany mojej.

15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

Zawołasz, a ja tobie odpowiem; a spraw rąk twoich pożądasz.

16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

Aczkolwiekeś teraz kroki moje obliczył, ani odwłóczysz karania za grzech mój.

17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

Zapięczętowane jest w wiązance przestępstwo moje, a zgromadzasz nieprawości moje.

18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

Prawdziwie jako góra padłszy rozsypuje się, a skała przenosi się z miejsca swego.

19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

Jako woda wzdrąża kamienie, a powodzią zalane bywa, co samo od siebie rośnie z prochu ziemi: tak nadzieję ludzką w niwecz obracasz.

20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

Przemagasz go ustawicznie, a on schodzi; odmieniasz postać jego, i wypuszczasz go.

21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

Będąli zacni synowie jego, tego on nie wie; jeźli też wzgardzeni, on nie baczy.

22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.

Tylko ciało jego, póki żyw, boleje, a dusza jego w nim kwili.