Job 14
1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;
Ondaty nasaman’ ampelao, tsy lava-ohatse vaho lifo-kasotriañe,
2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
hoe voñen-katae ty fionjona’e le miheatse, mihelañe hoe talinjo fa tsy mitoetse.
3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.
Harefa’o vaho hasese’o an-jaka ama’o ao?
4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.
Ia ty mahaakatse ty malio ami’ty maleotse? Leo raike.
5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
Kanao fa nalahatse o andro’eo, fa ama’o ty ia’ o vola’eo vaho fa najado’o o efetse tsy handilara’eo,
6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
ampitoliho añe ty fijilova’o, hitofa’e, ampara’ te henefe’e o andro’eo, manahake ty mpièke
7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.
Manan-ko tamae’e ty hatae, ie firaeñe ro mbe mitiry avao, vaho tsy milesa o tora’eo.
8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,
Ndra te mihaantetse an-tane ao o vaha’eo, naho mate an-debok’ ao i foto’ey,
9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
fa ie mañantson-drano ro hibotiboty vaho handrevake hoe ana-katae.
10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
Fe mihomake t’i Raolombelo vaho mitsalalampatse; mipetroke t’indaty, le aia?
11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
Hambañe ami’ty fisiha’ o sihanakeo naho ty fimaiha’ o sakao ampara’ te kapaike,
12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.
ty fandrea’ ondaty tsy hitroatse, tsy hivañone ampara’ te mihelañe o likerañeo, vaho tsy ho barakaofeñe amy firota’ey.
13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)
Ehe t’ie haeta’o an-tsikeokeok’ao, le hakafi’o ampara’ te mimpoly ty haviñera’o, vaho hampitsatoha’o andro hahatiahia’o ahy! (Sheol h7585)
14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.
Ie vilasy ondatio, mbe ho veloñe hao? Fe ho liñisako amo hene androm-pitoroñakoo ampara’ te tondroke ty fañovàñe ahiko.
15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;
Hikanjy irehe le hanoiñe iraho; ho maniña’o ty satam-pità’o.
16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.
Fe henaneo, tinoñe’o o liakoo, ie mbe tsy vazoho’o ty fandilarako;
17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.
rinohy an-karoñe ao o tahikoo, vaho lombofa’o o hakeokoo.
18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
Mivoravora i vohitse mihotrakey, naho misitse an-toe’e ty vato;
19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.
mivañen-drano o vongam-batoo; saohe’ o rano-vohitseo ty mena’ i taney; Izay ty androtsaha’o ty fitama’ ondatio.
20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
Iambotraha’o nainai’e, le mihelañe añe; ovae’o ty tarehe’e vaho irahe’o mb’eo.
21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
Asiñeñe o ana’eo, fa tsy apota’e; mifotsake, fa tsy fohi’e.
22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.
O marare amy nofo’eio avao ro tsapa’e, ty tro’e avao ro iroveta’e.
