Job 14
1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;
Homo natus de muliere, brevi vivens tempore, repletur multis miseriis.
2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
Qui quasi flos egreditur et conteritur, et fugit velut umbra, et numquam in eodem statu permanet.
3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.
Et dignum ducis super hujuscemodi aperire oculos tuos, et adducere eum tecum in judicium?
4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.
Quis potest facere mundum de immundo conceptum semine? nonne tu qui solus es?
5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
Breves dies hominis sunt: numerus mensium ejus apud te est: constituisti terminos ejus, qui præteriri non poterunt.
6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
Recede paululum ab eo, ut quiescat, donec optata veniat, sicut mercenarii, dies ejus.
7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.
Lignum habet spem: si præcisum fuerit, rursum virescit, et rami ejus pullulant.
8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,
Si senuerit in terra radix ejus, et in pulvere emortuus fuerit truncus illius,
9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
ad odorem aquæ germinabit, et faciet comam, quasi cum primum plantatum est.
10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
Homo vero cum mortuus fuerit, et nudatus, atque consumptus, ubi, quæso, est?
11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
Quomodo si recedant aquæ de mari, et fluvius vacuefactus arescat:
12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.
sic homo, cum dormierit, non resurget: donec atteratur cælum, non evigilabit, nec consurget de somno suo.
13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)
Quis mihi hoc tribuat, ut in inferno protegas me, et abscondas me donec pertranseat furor tuus, et constituas mihi tempus in quo recorderis mei? (Sheol h7585)
14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.
Putasne mortuus homo rursum vivat? cunctis diebus quibus nunc milito, expecto donec veniat immutatio mea.
15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;
Vocabis me, et ego respondebo tibi: operi manuum tuarum porriges dexteram.
16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.
Tu quidem gressus meos dinumerasti: sed parce peccatis meis.
17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.
Signasti quasi in sacculo delicta mea, sed curasti iniquitatem meam.
18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
Mons cadens defluit, et saxum transfertur de loco suo:
19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.
lapides excavant aquæ, et alluvione paulatim terra consumitur: et hominem ergo similiter perdes.
20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
Roborasti eum paululum, ut in perpetuum transiret: immutabis faciem ejus, et emittes eum.
21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
Sive nobiles fuerint filii ejus, sive ignobiles, non intelliget.
22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.
Attamen caro ejus, dum vivet, dolebit, et anima illius super semetipso lugebit.
