Job 14
1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;
婦の産む人はその日少なくして艱難多し
2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
その來ること花のごとくにして散り 其馳ること影のごとくにして止まらず
3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.
なんぢ是のごとき者に汝の目を啓きたまふや 汝われを汝の前にひきて審判したまふや
4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.
誰か清き物を汚れたる物の中より出し得る物あらん 一人も無し
5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
その日既に定まり その月の數なんぢに由り 汝これが區域を立て越ざらしめたまふなれば
6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
是に目を離して安息を得させ 之をして傭人のその日を樂しむがごとくならしめたまへ
7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.
それ木には望あり 假令砍るるとも復芽を出してその枝絶ず
8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,
たとひ其根地の中に老い 幹土に枯るとも
9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
水の潤霑にあへば即ち芽をふき枝を出して若樹に異ならず
10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
然ど人は死れば消うす 人氣絶えなば安に在んや
11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
水は海に竭き河は涸てかわく
12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.
是のごとく人も寢臥てまた興ず 天の盡るまで目覺ず睡眠を醒さざるなり
13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)
願はくは汝われを陰府に藏し 汝の震怒の息むまで我を掩ひ 我ために期を定め而して我を念ひたまへ (Sheol h7585)
14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.
人もし死ばまた生んや 我はわが征戰の諸日の間望みをりて我が變更の來るを待ん
15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;
なんぢ我を呼びたまはん 而して我こたへん 汝かならず汝の手の作を顧みたまはん
16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.
今なんぢは我に歩履を數へたまふ 我罪を汝うかがひたまはざらんや
17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.
わが愆は凡て嚢の中に封じてあり汝わが罪を縫こめたまふ
18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
それ山も倒れて終に崩れ巖石も移りてその處を離る
19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.
水は石を鑿ち 浪は地の塵を押流す 汝は人の望を斷たまふ
20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
なんぢは彼を永く攻なやまして去ゆかしめ 彼の面容の變らせて逐やりたまふ
21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
その子尊貴なるも彼は之を知ず 卑賤なるもまた之を曉らざるなり
22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.
只己みづからその肉に痛苦を覺え己みづからその心に哀く而已
