Job 14
1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;
az ember asszony szülöttje, rövid életű és jól lakva háborgással.
2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
Mint virág hajtott ki és elfonnyadt, eliramodott mint az árnyék s meg nem áll.
3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.
Erre is fölnyitottad szemedet s engem viszel törvényre magaddal!
4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.
Származhat-e tiszta tisztátalanból? Egy sem!
5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
Ha kiszabvák napjai, nálad van hónapjainak száma, törvényét megalkottad, melyen túl nem léphet:
6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
tekints el tőle, hogy szünete legyen, mígnem lerója, mint béres, a napját.
7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.
Mert van a fának reménye: ha kivágják, ismét megújul és csemetéje nem szűnik meg.
8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,
Ha megvénül a földben gyökere és a porban elhal törzsöke:
9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
víznek illatától felvirul és gallyat hajt mint ültetvény.
10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
De férfi elgyengülvén, meghal, kimúlván az ember, hol van?
11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
Kiapadtak a vizek a tengerből, és a folyó elszárad, elszikkad:
12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.
az ember is lefekszik s föl nem kél; az ég enyésztéig nem ébrednek ők és nem serkennek föl álmukból.
13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)
Vajha az alvilágba tennél el engem, elrejtenél, míg lecsillapodik haragod, tűznél nekem törvényt s megemlékeznél rólam. (Sheol h7585)
14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.
Ha elhal férfi, föléled-e? Szolgálati időm minden napjaiban várakoznám, míg nem megjön felváltásom.
15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;
Szólítanál és én felelnék neked, kezeid műve után vágyakoznál.
16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.
Mert most lépteimet számlálod, nem is várod be vétkemet!
17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.
Zacskóba van pecsételve bűntettem, s betapasztottad bűnömet.
18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
Azonban düledező hegy szétomlik, szikla is kimozdul helyéből;
19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.
köveket szétmorzsol a víz, elsodorja áradása a földnek porát: így veszítetted el a halandónak reményét.
20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
Lebirod örökre, és eltűnt, eltorzítván arczát, elűzted őt.
21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
Tiszteletre jutnak fiai – nem tud róluk, csekélyekké válnak, nem veszi őket észre;
22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.
csak fájdalmat érez teste ő rajta, és lelke gyászol ő benne.
