Job 14
1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;
| אדם ילוד אשה קצר ימים ושבע רגז׃ |
2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
| כציץ יצא וימל ויברח כצל ולא יעמוד׃ |
3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.
| אף על זה פקחת עינך ואתי תביא במשפט עמך׃ |
4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.
| מי יתן טהור מטמא לא אחד׃ |
5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
| אם חרוצים ימיו מספר חדשיו אתך חקו עשית ולא יעבור׃ |
6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
| שעה מעליו ויחדל עד ירצה כשכיר יומו׃ |
7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.
| כי יש לעץ תקוה אם יכרת ועוד יחליף וינקתו לא תחדל׃ |
8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,
| אם יזקין בארץ שרשו ובעפר ימות גזעו׃ |
9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
| מריח מים יפרח ועשה קציר כמו נטע׃ |
10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
| וגבר ימות ויחלש ויגוע אדם ואיו׃ |
11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
| אזלו מים מני ים ונהר יחרב ויבש׃ |
12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.
| ואיש שכב ולא יקום עד בלתי שמים לא יקיצו ולא יערו משנתם׃ |
13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)
| מי יתן בשאול תצפנני תסתירני עד שוב אפך תשית לי חק ותזכרני׃ (Sheol h7585) |
14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.
| אם ימות גבר היחיה כל ימי צבאי איחל עד בוא חליפתי׃ |
15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;
| תקרא ואנכי אענך למעשה ידיך תכסף׃ |
16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.
| כי עתה צעדי תספור לא תשמור על חטאתי׃ |
17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.
| חתם בצרור פשעי ותטפל על עוני׃ |
18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
| ואולם הר נופל יבול וצור יעתק ממקמו׃ |
19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.
| אבנים שחקו מים תשטף ספיחיה עפר ארץ ותקות אנוש האבדת׃ |
20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
| תתקפהו לנצח ויהלך משנה פניו ותשלחהו׃ |
21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
| יכבדו בניו ולא ידע ויצערו ולא יבין למו׃ |
22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.
| אך בשרו עליו יכאב ונפשו עליו תאבל׃ |
