Job 14

1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

Der Mensch, vom Weibe geboren, kurz von Tagen und gesättigt mit Unruhe, -

2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

wie eine Blume geht er auf und welkt dahin, flieht wie der Schatten und hat nicht Bestand.

3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

Und über solchen hältst du deine Augen offen und mich ziehst du vor dein Gericht!

4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

Wie könnte wohl ein Reiner von Unreinen kommen? Nicht einer!

5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

Wenn seine Tage fest bestimmt sind, die Zahl seiner Monde feststeht bei dir, du ihm ein Ziel gesetzt hast, das er nicht überschreiten kann,

6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

so blicke weg von ihm, daß er raste und wie ein Löhner seines Tages froh werde!

7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

Denn für den Baum zwar giebt's ein Hoffen: wird er abgehauen, so treibt er neue Sprossen, und sein Schößling bleibt nicht aus.

8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

Oba auch seine Wurzel in der Erde altert, und sein Stumpf im Staube abstirbt,

9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

vom Duft des Wassers schlägt er wieder aus und treibt Zweige wie ein frisch gepflanztes Reis.

10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

Doch stirbt ein Mann, so liegt er hingestreckt, verscheidet ein Mensch - wo ist er dann?

11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

Wie die Gewässer schwinden aus dem See, der Strom versiegt und vertrocknet,

12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

so legt der Mensch sich nieder und steht nicht wieder auf; bis der Himmel vergeht, erwachen sie nicht und regen sich nicht aus ihrem Schlaf.

13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)

O daß du mich in der Unterwelt verwahrtest, mich bärgest, bis dein Zorn sich gelegt, ein Ziel mir setztest und dann mein gedächtest! - (Sheol h7585)

14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

Wenn der Mensch stirbt, lebt er dann wieder auf? Dann wollte ich alle meine Kampfestage ausharren, bis meine Ablösung käme!

15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

Du würdest rufen, und ich dir antworten; nach deiner Hände Werk würdest du dich sehnen.

16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

Jetzt aber zählst du meine Schritte, gehst an meiner Sünde nicht vorüber.

17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

Versiegelt ruht ihm Beutel mein Vergehen, und meine Schuld verklebtest du.

18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

Aber wie der Berg im Sturze zerfällt, und der Fels von seiner Stelle rückt,

19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

wie das Wasser Steine zerreibt, und seine Fluten das Erdreich fortschwemmen, so hast du des Menschen Hoffen vernichtet.

20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

Du vergewaltigst ihn für immer, und er geht dahin, entstellst sein Antlitz und lässest ihn dahinfahren.

21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

Kommen seine Kinder zu Ehren - er weiß es nicht, sinken sie herab - er hat nicht acht auf sie.

22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.

Nur über ihn selbst fühlt Schmerz sein Leib, und über ihn selbst trauert seine Seele!