Job 14

1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

L'homme né de la femme vit peu de jours, et il est rassasié de misères.

2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

Comme la fleur, il naît, et on le coupe; il fuit comme l'ombre, sans s'arrêter.

3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

Et c'est sur lui que tu as l'œil ouvert, lui que tu amènes en justice avec toi!

4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

Qui peut tirer le pur de l'impur? Personne.

5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

Si les jours de l'homme sont comptés, si tu as fixé le nombre de ses mois, si tu as posé un terme qu'il ne doit pas franchir,

6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

détourne de lui tes yeux pour qu'il se repose, jusqu'à ce qu'il goûte, comme le mercenaire, la fin de sa journée.

7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

Un arbre a de l'espérance: coupé, il peut verdir encore, il ne cesse pas d'avoir des rejetons.

8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

Que sa racine ait vieilli dans la terre, que son tronc soit mort dans la poussière,

9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

dès qu'il sent l'eau, il reverdit, il pousse des branches comme un jeune plant.

10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

Mais l'homme meurt, et il reste étendu; quand il a expiré, où est-il?

11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

Les eaux du lac disparaissent, le fleuve tarit et se dessèche:

12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

ainsi l'homme se couche et ne se relève plus, il ne se réveillera pas tant que subsistera le ciel, on ne le fera pas sortir de son sommeil.

13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)

Oh! Si tu voulais me cacher dans le séjour des morts, m'y tenir à couvert jusqu'à ce que ta colère ait passé, me fixer un terme où tu te souviendrais de moi! (Sheol h7585)

14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

Si l'homme une fois mort pouvait revivre! Tout le temps de mon service j'attendrais qu'on vînt me relever.

15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

Tu m'appellerais alors, et moi je te répondrais; tu languirais après l'ouvrage de tes mains.

16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

Mais hélas! Maintenant, tu comptes mes pas, tu as l'œil ouvert sur mes péchés;

17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

mes transgressions sont scellées dans une bourse, et tu mets un enduit sur mes iniquités.

18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

La montagne s'écroule et s'efface; le rocher est transporté hors de sa place;

19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

les eaux creusent la pierre, leurs flots débordés entraînent la poussière du sol: ainsi tu anéantis l'espérance de l'homme.

20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

Tu l'abats sans retour, et il s'en va; tu flétris son visage, et tu le congédies.

21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

Que ses enfants soient honorés, il n'en sait rien; qu'ils soient dans l'abaissement, il l'ignore.

22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.

Sa chair ne sent que ses propres souffrances, son âme ne gémit que sur elle-même.