Job 14
1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;
Man, born of woman! Of few days, and full of trouble!
2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
As a flower he hath gone forth, and is cut off, And he fleeth as a shadow and standeth not.
3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.
Also — on this Thou hast opened Thine eyes, And dost bring me into judgment with Thee.
4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.
Who giveth a clean thing out of an unclean? not one.
5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
If determined are his days, The number of his months [are] with Thee, His limit Thou hast made, And he passeth not over;
6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
Look away from off him that he may cease, Till he enjoy as an hireling his day.
7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.
For there is of a tree hope, if it be cut down, That again it doth change, That its tender branch doth not cease.
8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,
If its root becometh old in the earth, And its stem doth die in the dust,
9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
From the fragrance of water it doth flourish, And hath made a crop as a plant.
10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
And a man dieth, and becometh weak, And man expireth, and where [is] he?
11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
Waters have gone away from a sea, And a river becometh waste and dry.
12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.
And man hath lain down, and riseth not, Till the wearing out of the heavens they awake not, Nor are roused from their sleep.
13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)
O that in Sheol Thou wouldest conceal me, Hide me till the turning of Thine anger, Set for me a limit, and remember me. (Sheol h7585)
14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.
If a man dieth — doth he revive? All days of my warfare I wait, till my change come.
15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;
Thou dost call, and I — I answer Thee; To the work of Thy hands Thou hast desire.
16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.
But now, my steps Thou numberest, Thou dost not watch over my sin.
17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.
Sealed up in a bag [is] my transgression, And Thou sewest up mine iniquity.
18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
And yet, a falling mountain wasteth away, And a rock is removed from its place.
19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.
Stones have waters worn away, Their outpourings wash away the dust of earth, And the hope of man Thou hast destroyed.
20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
Thou prevailest [over] him for ever, and he goeth, He is changing his countenance, And Thou sendest him away.
21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
Honoured are his sons, and he knoweth not; And they are little, and he attendeth not to them.
22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.
Only — his flesh for him is pained, And his soul for him doth mourn.'
