Job 14
1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;
“We humans are very frail. We live only a short time, and we experience a lot of trouble.
2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
We disappear quickly, like flowers that grow from the ground quickly and then wither and die [SIM]. We are like shadows that disappear [when the sun stops shining].
3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.
[Yahweh, ] why do you keep watching me [to see if I am doing something that is wrong] [RHQ]? Are you wanting to take me to court to judge me?
4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.
People are sinners from the time when they are born; who can cause them to be sinless? No one [RHQ]!
5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
You have decided how long our lives will be. You have decided how many months we will live, and we cannot live more months than the (limit/number of months) that you have decided.
6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
So please stop examining us, and allow us to be alone, until/while we finish our time [here on earth], like a man finishes his work [at the end of the day].
7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.
If someone cuts a tree down, we hope that it will sprout again and grow new branches.
8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,
Its roots in the ground may be very old, and its stump may decay,
9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
but if some water falls on it, it may bud/sprout and send up shoots like a young plant.
10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
But when we people lose all our strength and die, we stop breathing and then we are gone [forever].
11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
Just like water evaporates from the ocean, or like a riverbed dries up,
12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.
people [lie down and die and] do not get up again. Until the heavens disappear, people who die [EUP] do not wake up, and no one can wake them up.
13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)
[“Yahweh, ] I wish that you would put me safely in the place of the dead and forget about me until you are no longer angry with me. I wish that you would decide how much time I would spend there, and then remember [that] I [am there]. (Sheol h7585)
14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.
When we humans die, we will certainly not live again [RHQ]. If [I knew that] we would live again, I would wait patiently, and I would wait for you to release me [from my sufferings].
15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;
You would call me, and I would answer. You would be eager to see me, one of the creatures that you had made.
16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.
You would take care of [MET] me, instead of watching me to see if I would sin.
17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.
[It is as though the record of] my sins would be sealed in a small bag, and you would cover them up.
18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
“But, just like mountains crumble and rocks fall down from a cliff,
19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.
and just like water slowly wears away the stones, and just like floods wash away soil, [you eventually destroy us]; you do not allow us to continue to (hope/confidently expect) [that we will keep on living].
20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
You always defeat us, and then we die [EUP]. You cause our faces to look ugly after we die, and you send us away.
21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
[When we die] we do not know if our sons will grow up and [do things that will cause them to] be honored. And if they become disgraced, we do not see that, [either].
22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.
We will feel our own pains; we will not feel anything else; we will be sorry for ourselves, not for anyone else.”
