Job 14
1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;
Man that is born of a woman, is of few days, and full of trouble:
2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
As a flower, he cometh forth—and fadeth, He fleeth also as a shadow, and continueth not.
3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.
And yet upon such a one as this, hast thou opened thine eye? And, him, wouldst thou bring into judgment with thee?
4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.
Who can bring a clean thing out of an unclean? Not one!
5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
If determined am his days, the number of his months, is with thee, Fixed times for him, thou hast appointed and he cannot go beyond.
6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
Look sway from him, that he may rest, Till he shall pay off, as a hireling, his day.
7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.
Though there is—for a tree—hope, —if it should be cut down, that, again, it will grow, and, the tender branch thereof, will not cease;
8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,
If its root, should become old in the earth, and, in the dust, its stock should die:
9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
Through the scent of water, it may break forth, and produce branches like a sapling,
10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
Yet, man, dieth, and is prostrate, Yea the son of earth doth cease to breathe, and where is he?
11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
Waters, have failed from, the sea, and, a river, may waste and dry up;
12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.
So, a man, hath lain down, and shall not arise, until there are no heavens, they shall not awake, nor be roused up out of their sleep.
13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)
Oh that, in hades, thou wouldst hide me! that thou wouldst keep me secret, until the turn of thine anger, that thou wouldst set for me a fixed time, and remember me: (Sheol h7585)
14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.
If a man die, can he live again? All the days of my warfare, would I wait, until my relief should come: —
15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;
Thou shouldst call, and, I, would answer thee, —For the work of thine own hand, thou shouldst long.
16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.
For, now, my steps, thou countest, Thou wilt not pass over my sin:
17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.
Sealed up in a bag, is my transgression, and thou hast glued over mine iniquity.
18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
But, in very deed, a mountain falling, will lie prostrate, or, a rock moved out of its place:
19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.
Stones, have been hollowed out by waters, the floods thereof wash away the dust of the earth, and, the hope of mortal man, thou hast destroyed:
20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
Thou dost overpower him utterly, and he departeth, Disfiguring his face, so, hast thou sent him away.
21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
His sons, come to honour, and he knoweth it not, Or they are brought low, and he perceiveth it not of them.
22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.
But, his flesh, for himself, is in pain, and, his soul, for himself, doth mourn.
