Job 14
1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;
Man that is born of a woman is of few days, and full of trouble.
2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
He cometh forth like a flower, and is cut down: he fleeth also as a shadow, and continueth not.
3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.
And dost thou open thine eyes upon such an one, and bringest me into judgment with thee?
4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.
Who can bring a clean thing out of an unclean? not one.
5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
Seeing his days are determined, the number of his months is with thee, and thou hast appointed his bounds that he cannot pass;
6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
Look away from him, that he may rest, till he shall accomplish, as an hireling, his day.
7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.
For there is hope of a tree, if it be cut down, that it will sprout again, and that the tender branch thereof will not cease.
8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,
Though the root thereof wax old in the earth, and the stock thereof die in the ground;
9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
Yet through the scent of water it will bud, and put forth boughs like a plant.
10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
But man dieth, and wasteth away: yea, man giveth up the ghost, and where is he?
11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
[As] the waters fail from the sea, and the river decayeth and drieth up;
12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.
So man lieth down and riseth not: till the heavens be no more, they shall not awake, nor be roused out of their sleep.
13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)
Oh that thou wouldest hide me in Sheol, that thou wouldest keep me secret, until thy wrath be past, that thou wouldest appoint me a set time, and remember me! (Sheol h7585)
14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.
If a man die, shall he live [again]? all the days of my warfare would I wait, till my release should come.
15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;
Thou shouldest call, and I would answer thee: thou wouldest have a desire to the work of thine hands.
16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.
But now thou numberest my steps: dost thou not watch over my sin?
17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.
My transgression is sealed up in a bag, and thou fastenest up mine iniquity.
18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
And surely the mountain falling cometh to nought, and the rock is removed out of its place;
19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.
The waters wear the stones; the overflowings thereof wash away the dust of the earth: and thou destroyest the hope of man.
20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
Thou prevailest for ever against him, and he passeth; thou changest his countenance, and sendest him away.
21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
His sons come to honour, and he knoweth it not; and they are brought low, but he perceiveth it not of them.
22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.
But his flesh upon him hath pain, and his soul within him mourneth.
