Job 14
1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;
Man, that is born of woman, Is of few days, and full of trouble.
2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
He cometh forth as a flower, and is cut down; He fleeth also as a shadow, and continueth not.
3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.
And dost thou fix thine eyes upon such a one? And dost thou bring me into judgment with thee?
4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.
Who can produce a clean thing from an unclean? Not one.
5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
Seeing that his days are determined, And the number of his months, with thee, And that thou hast appointed him bounds which he cannot pass,
6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
O turn thine eyes from him, and let him rest, That he may enjoy, as a hireling, his day!
7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.
For there is hope for a tree, If it be cut down, that it will sprout again, And that its tender branches will not fail;
8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,
Though its root may have grown old in the earth, And though its trunk be dead upon the ground,
9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
Through the scent of water it will bud, And put forth boughs, like a young plant.
10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
But man dieth, and he is gone! Man expireth, and where is he?
11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
The waters fail from the lake; And the stream wasteth and drieth up;
12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.
So man lieth down, and riseth not; Till the heavens be no more, he shall not awake, Nor be roused from his sleep.
13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)
O that thou wouldst hide me in the under-world! That thou wouldst conceal me till thy wrath be past! That thou wouldst appoint me a time, and then remember me! (Sheol h7585)
14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.
If a man die, can he live again? All the days of my war-service would I wait, Till my change should come.
15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;
Thou wilt call, and I will answer thee; Thou wilt have compassion upon the work of thy hands!
16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.
But now thou numberest my steps; Thou watchest over my sins.
17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.
My transgression is sealed up in a bag; Yea, thou addest unto my iniquity.
18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
As the mountain falling cometh to nought, And the rock is removed from its place;
19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.
As the waters wear away the stones, And the floods wash away the dust of the earth, So thou destroyest the hope of man.
20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
Thou prevailest against him continually, and he perisheth; Thou changest his countenance, and sendest him away.
21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
His sons come to honor, but he knoweth it not; Or they are brought low, but he perceiveth it not.
22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.
But his flesh shall have pain for itself alone; For itself alone shall his soul mourn.
