Job 14

1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

For a mortal born of a woman [is] short lived, and full of wrath.

2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

Or he falls like a flower that has bloomed; and he departs like a shadow, and cannot continue.

3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

Hast thou not taken account even of him, and caused him to enter into judgment before thee?

4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

For who shall be pure from uncleanness? not even one;

5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

if even his life should be [but] one day upon the earth: and his months are numbered by him: thou hast appointed [him] for a time, and he shall by no means exceed [it].

6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

Depart from him, that he may be quiet, and take pleasure in his life, [though] as a hireling.

7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

For there is hope for a tree, even if it should be cut down, [that] it shall blossom again, and its branch shall not fail.

8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

For though its root should grow old in the earth, and its stem die in the rock;

9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

it will blossom from the scent of water, and will produce a crop, as one newly planted.

10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

But a man that has died is utterly gone; and when a mortal has fallen, he is no more.

11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

For the sea wastes in [length of] time, and a river fails and is dried up.

12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

And man that has lain down [in death] shall certainly not rise again till the heaven be dissolved, and they shall not awake from their sleep.

13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)

For oh that thou hadst kept me in the grave, and hadst hidden me until thy wrath should cease, and thou shouldest set me a time in which thou wouldest remember me! (Sheol h7585)

14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

For if a man should die, shall he live [again], having accomplished the days of his life? I will wait till I exist again?

15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

Then shalt thou call, and I will hearken to thee: but do not thou reject the work of thine hands.

16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

But thou hast numbered my devices: and not one of my sins shall escape thee?

17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

An thou hast sealed up my transgressions in a bag, and marked if I have been guilty of any transgression unawares.

18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

And verily a mountain falling will utterly be destroyed, and a rock shall be worn out of its place.

19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

The waters wear the stones, and waters falling headlong [overflow] a heap of the earth: and thou destroyest the hope of man.

20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

Thou drivest him to an end, and he is gone: thou settest thy face against him, and sendest him away;

21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

and though his children be multiplied, he knows [it] not; and if they be few, he is not aware.

22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.

But his flesh is in pain, and his soul mourns.