Job 14
1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;
“Man, who is born of a woman, is of few days, and full of trouble.
2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
He grows up like a flower, and is cut down. He also flees like a shadow, and does not continue.
3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.
Do you open your eyes on such a one, and bring me into judgment with you?
4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.
Who can bring a clean thing out of an unclean? Not one.
5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
Seeing his days are determined, the number of his months is with you, and you have appointed his bounds that he cannot pass.
6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
Look away from him, that he may rest, until he accomplishes, as a hireling, his day.
7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.
“For there is hope for a tree if it is cut down, that it will sprout again, that the tender branch of it will not cease.
8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,
Though its root grows old in the earth, and its stock dies in the ground,
9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
yet through the scent of water it will bud, and sprout boughs like a plant.
10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
But man dies, and is laid low. Yes, man gives up the spirit, and where is he?
11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
As the waters fail from the sea, and the river wastes and dries up,
12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.
so man lies down and does not rise. Until the heavens are no more, they will not awake, nor be roused out of their sleep.
13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)
"Oh that you would hide me in Sheol (Sheol h7585), that you would keep me secret until your wrath is past, that you would appoint me a set time and remember me!
14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.
If a man dies, will he live again? I would wait all the days of my warfare, until my release should come.
15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;
You would call, and I would answer you. You would have a desire for the work of your hands.
16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.
But now you count my steps. Do not you watch over my sin?
17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.
My disobedience is sealed up in a bag. You fasten up my iniquity.
18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
“But the mountain falling comes to nothing. The rock is removed out of its place.
19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.
The waters wear the stones. The torrents of it wash away the dust of the earth. So you destroy the hope of man.
20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
You forever prevail against him, and he departs. You change his face, and send him away.
21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
His sons come to honor, and he does not know it. They are brought low, but he does not perceive it of them.
22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.
But his flesh on him has pain, and his soul within him mourns.”
