Job 14

1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

“Dhano ma dhako onywolo ndalone nok kendo oneno chandruok mathoth.

2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

Odongo piyo piyo ka maua bangʼe to oner; mana ka tipo makadho ma ok siki.

3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

Ngʼat machal kamano bende inyalo dewo? Bende dikele e nyimi adier mondo iyale?

4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

En ngʼa manyalo kelo gima ler kogolo kuom gima ochido? Onge kata achiel!

5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

Ndalo dhano nosekwan chon; isechano kar romb dwechene, kendo iseketo gikone ma ok onyal kalo.

6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

Omiyo gol wangʼi kuome kendo weye mos, mondo ochamie luche gi mor kaka ngʼama ondiki timo.

7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

“Yien ber nyalo bedo gi geno: ka osetongʼe to nitie geno ni onyalo loth, kendo chunye maloth manyien ok rem mak odongo.

8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

Kata obedo ni tiendene towo kendo miyo osikene tho,

9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

to kata kamano, kowinjo much pi, to oloth, mana ka yien mochako dongo.

10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

Dhano to tho kendo iike e bwo lowo; oyweyo mogik, kendo kare rumo chuth.

11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

Mana kaka pi dwono e nam kata kaka dier aora pi duone mi two,

12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

e kaka dhano nindo piny kendo ok ochak ochungʼ; ok ochak onen kendo bende ok nochiewe e nindoneno.

13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)

“Mad ne ipanda ei liel mondo ne abed maonge nyaka chop mirimbi rum, bangʼe to iket kinde ma ibiro parae kendo! (Sheol h7585)

14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

Ka ngʼato otho, bende dochak obed mangima kendo? Ndalona duto mag tichna matek abiro rito, an to abiro dhil gi thagruokna, nyaka kinde maber chopi.

15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

Ibiro luongo, kendo abiro dwoki; ibiro gombo neno chwech ma lweti osechweyo.

16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

Eka inikwan kuonde matienda onyono to ok inisik kinona mondo ikwan richo ka richo matimo.

17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

Kethoga ibiro ket ei ofuku mi din ma ok yawre, kendo inium richona.

18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

“Mana kaka pi ywero got kendo barore kendo kaka lwanda chorore kawuok kare,

19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

kendo kaka pi ywero kite kendo koth maduongʼ ywero lowo, kamano e kaka iketho geno ma dhano nigo.

20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

Ihewe dichiel kendo mogik, kendo olal nono; iloko kit wangʼe, kendo igole e dier ji chuth.

21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

Kata ka yawuote yudo duongʼ bangʼe, to en okia kendo kata ka giyudo wichkuot, to ok one gi wangʼe.

22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.

Gima owinjo en mana rem manie dende owuon kendo oywagore kende owuon.”