Job 14
1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;
Mennesket, født af en Kvinde, hans Liv er stakket, han mættes af Uro;
2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
han spirer som Blomsten og visner, flyr som Skyggen, staar ikke fast.
3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.
Og paa ham vil du rette dit Øje, ham vil du stævne for Retten!
4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.
Ja, kunde der komme en ren af en uren! Nej, end ikke een!
5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
Naar hans Dages Tal er fastsat, hans Maaneder talt hos dig, og du har sat ham en uoverskridelig Grænse,
6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
tag saa dit Øje fra ham, lad ham i Fred, at han kan nyde sin Dag som en Daglejer!
7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.
Thi for et Træ er der Haab: Fældes det, skyder det atter, det fattes ej nye Skud;
8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,
ældes end Roden i Jorden, dør end Stubben i Mulde:
9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
lugter det Vand, faar det nye Skud, skyder Grene som nyplantet Træ;
10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
men dør en Mand, er det ude med ham, udaander Mennesket, hvor er han da?
11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
Som Vand løber ud af Søen og Floden svinder og tørres,
12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.
saa lægger Manden sig, rejser sig ikke, vaagner ikke, før Himlen forgaar, aldrig vækkes han af sin Søvn.
13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)
Tag dog og gem mig i Dødens Rige, skjul mig, indtil din Vrede er ovre, sæt mig en Frist og kom mig i Hu! (Sheol h7585)
14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.
Om Manden dog døde for atter at leve! Da vented jeg rolig al Stridens Tid, indtil min Afløsning kom;
15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;
du skulde kalde — og jeg skulde svare — længes imod dine Hænders Værk!
16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.
Derimod tæller du nu mine Skridt, du tilgiver ikke min Synd,
17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.
forseglet ligger min Brøde i Posen, og over min Skyld har du lukket til.
18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
Nej, ligesom Bjerget skrider og falder, som Klippen rokkes fra Grunden,
19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.
som Vandet udhuler Sten og Plaskregn bortskyller Jord, saa har du udslukt Menneskets Haab.
20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
For evigt slaar du ham ned, han gaar bort, skamskænder hans Ansigt og lader ham fare.
21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
Hans Sønner hædres, han ved det ikke, de synker i Ringhed, han mærker det ikke;
22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.
ikkun hans eget Kød volder Smerte, ikkun hans egen Sjæl volder Sorg.
