Job 14
1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;
“Huta kah a sak hlang he, a khohnin toi tih khoponah khaw hah.
2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
Rhaipai bangla phuelh tih a oh uh. Khokhawn bangla yong tih pai voel pawh.
3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.
Te soah ngawn tah na mik tueng tih kai he na taengkah laitloeknah dongla nan khuen.
4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.
Rhalawt lamloh a cuem la aka khueh te unim? Pakhat pataeng om pawh.
5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
A khohnin neh a hla taenah khaw, namah taengah hangdang. A oltlueh te a oltlueh bangla na saii tih poe thai pawh.
6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
Anih lamloh vawl mangthung lamtah, amah hnin at kutloh bangla a ngaingaih hil toeng saeh.
7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.
Thing ham tah a vung akhaw ngaiuepnah om pueng. Te dongah koep mikhing vetih a dawn khaw ngoeng mahpawh.
8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,
Diklai khuiah a yung patong mai tih, laipi khuiah a ngo duek cakhaw,
9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
tui bo ah duei vetih thinghloe bangla a pae cawn ni.
10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
Tedae hlang tah duek tih rhaa uh coeng. Hlang he a pal phoeiah tah melam a om?
11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
Tuitunli lamkah tui khaw khawk dae, tuiva loh a khah vaengah tah kak.
12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.
Hlang khaw yalh tih thoo voel pawh. Vaan a om pawt due khaw haenghang pawh. Amih te ih kung lamloh haenghang uh mahpawh.
13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)
Unim saelkhui ah a paek lah ve? Kai he nan khoem lah vetih na thintoek a mael duela kai nan thuh lah mako. Kai hamla oltlueh na khueh vetih kai nan poek mako. (Sheol h7585)
14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.
Hlang he duek koinih hing venim? Kamah kah caempuei hnin boeih he, ka thovaelnah a pawk hil ka lamtawn bitni.
15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;
Nan khue vaengah kai loh nang te kan doo bitni. Na kut dongkah bibi dongah na moo bitni.
16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.
Ka khokan he na tae pawn vetih ka tholhnah khaw na dawn mahpawh.
17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.
Ka boekoek hnocun khuiah catui a hnah thil tih, kai kah thaesainah na dah thil bitni.
18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
Tedae tlang khaw cungku tih moelh. Lungpang pataeng a hmuen lamloh thoeih.
19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.
Lungto khaw tui loh a hoh tih a kongnawt loh diklai laipi a yo. Te dongah hlanghing kah ngaiuepnah na pal sak.
20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
Anih te a yoeyah la na khulae tih a hmai a tal la a van daengah anih te na tueih.
21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
A ca rhoek a thangpom uh dae a ming moenih. Muei uh cakhaw amih a yakming moenih.
22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.
Tedae a pumsa tah a taengah thak a khoeih tih, a hinglu khaw amah hamla nguekcoi,” a ti.
