Job 14

1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

Nongpata mah tapen ih kami loe nawnetta hing nathung raihaih hoiah koi.

2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

Anih loe apawk baktiah ampha tahang moe, azaem roep; tahlip baktiah cawnh, cak poe ai.

3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

To baktih hmuen pongah mik na padai moe, lokcaekhaih hmaa ah nang caeh haih han maw?

4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

Mi mah maw kaciim ai thung hoiah kaciim hmuen to sin thai tih? Mi mah doeh sin thai mak ai.

5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

Kami ih aninawk to kroek moe, khrah nazetto maw oh pae vop, tiah na panoek pae pongah, anih mah poeng thai han ai ah ramri to na sak pae.

6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

Toksak han tlai ih kami baktiah, angmah ih aninawk boeng khoek to, angmah koeh ah oh hanah, anih to angqoi taak ah.

7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

Thing loe pakhruk cadoeh, tadok tacawt let ueloe, tanghang kangtha tacawt let tih, tiah oep han oh.

8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

Long thung ih tangzuun loe mitong boeh pongah, long ah akung dueh cadoeh,

9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

tui hmui hoiah tadok let ueloe, thingkung kanawk baktiah tanghang tacawt let tih.

10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

Toe kami loe duek moe, qong ving; ue, a hinghaih boeng pacoengah loe naa ah maw om vop tih?

11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

Tuipui tui loe anghmat moe, vacong tui doeh kaang king baktih toengah,

12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

kami loe angsong moe, angthawk let ai boeh; vannawk anghmaa ai karoek to anglawt mak ai, a iihhaih ahmuen hoi angthawk mak ai boeh.

13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)

Aw taprong thungah na hawk ah, palung na phuihaih dip ai karoek to, tamquta hoi na hawk ah! Kai pahnet han ai ah, ka oh han ih atue to na khaek pae ah. (Sheol h7585)

14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

Kami loe duek pacoengah hing let tih maw? Karai toksakhaih aninawk loe sawk parai cadoeh, kam khraihaih atue pha ai karoek to ka zing han.

15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

Nang kawk naah, kang pathim pae han; na ban hoi sak ih hmuen to na koeh.

16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

Vaihi loe ka khok tangkannawk to na kroek moe, ka zaehaih to na khen ai boeh.

17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

Ka sakpazaehaih loe pasah thungah catui ka daeng boeh moe, ka zaehaih nang kraeng pae hmoek boeh.

18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

Tanim thaih mae loe anghmat boeh moe, lungsong doeh a ohhaih ahmuen hoiah angthuih ving boeh.

19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

Tuinawk mah thlung to maawtsak moe, tui tha mah long to takhawh baktih toengah, kami oephaih to nam rosak.

20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

Kami to na pazawk poe, anih loe anghmat ving boeh; anih ih mikhmai to nam khraisak moe, kalah bangah na patoeh ving.

21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

A capanawk mah pakoehhaih hnu o cadoeh, anih mah panoek ai boeh; nihcae atlim ah krah o cadoeh, anih mah panoek pae ai boeh.

22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.

Toe anih ih ngan to naa ueloe, a hinghaih palungsae tih, tiah a naa.