Job 13
1 Ja, alltsammans har mitt öga sett, mitt öra har hört det och nogsamt givit akt.
Ja, allting hev mitt auga set og øyra høyrde og forstod;
2 Vad I veten, det vet också jag; icke står jag tillbaka för eder.
alt det de veit, det veit eg og; for dykk eg ei tilbake stend.
3 Men till den Allsmäktige vill jag nu tala, det lyster mig att gå till rätta med Gud.
Men eg til Allvalds Gud vil tala, med Gud eg vil til retten ganga;
4 Dock, I ären män som spinna ihop lögn, allasammans hopsätten I fåfängligt tal.
Men de vil dekkja til med lygn, er berre ugagnslækjarar.
5 Om I ändå villen alldeles tiga! Det kunde tillräknas eder som vishet.
Å, gjev de vilde tegja still, so kunde det for visdom gjelda.
6 Hören nu likväl mitt klagomål, och akten på mina läppars gensagor.
Høyr på den skrapa eg vil gjeva, merk når mi lippa åtak gjer!
7 Viljen I försvara Gud med orättfärdigt tal och honom till förmån bruka oärligt tal?
Vil de forsvara Gud med lygn? Vil de hans sak med urett verja?
8 Skolen I visa eder partiska för honom eller göra eder till sakförare för Gud?
Vil de for honom gjera mismun, og spela Guds sakførarar?
9 Icke kan sådant ändas väl, när han håller räfst med eder? Eller kunnen I gäckas med honom, såsom man kan gäckas med en människa?
Gjeng det dykk vel, når han dykk prøver? Kann de han narra som eit mennesk’?
10 Nej, förvisso skall han straffa eder, om I visen en hemlig partiskhet.
Han skal so visst dykk straffa strengt, um de slik mismunn gjer i løynd.
11 Sannerligen, hans majestät skall då förskräcka eder, och fruktan för honom skall falla över eder.
Med høgdi si han skræmar dykk, hans rædsla yver dykk skal falla.
12 Edra tänkespråk skola då bliva visdomsord av aska, edra försvarsverk varda såsom vallar av ler.
Og dykkar kraft-ord vert til oska, og dykkar prov til blaute leir.
13 Tigen nu för min, så skall jag tala, gånge så över mig vad det vara må.
Teg stilt, lat meg tala ut, so fær det gå meg som det kann!
14 Ja, huru det än går, vill jag fatta mitt kött mellan tänderna och taga min själ i min hand.
Kvi skuld’ eg ta mitt kjøt i tenner? Og halda livet mitt i handi?
15 Må han dräpa mig, jag hoppas intet annat; min vandel vill jag ändå hålla fram inför honom.
Han drep meg, ei eg ventar anna, mi ferd for han lik’vel eg hævdar.
16 Redan detta skall lända mig till frälsning, ty ingen gudlös dristar komma inför honom.
Men ogso det skal hjelpa meg; hjå han fær ingen urein møta.
17 Hören, hören då mina ord, och låten min förklaring tränga in i edra öron.
So høyr då det eg segja vil; lat meg for dykkar øyro tala!
18 Se, här lägger jag saken fram; jag vet att jag skall befinnas hava rätt.
Eg saki hev til rettes lagt; eg skal få rett, det veit eg visst.
19 Eller gives det någon som kan vederlägga mig? Ja, då vill jag tiga -- och dö.
Kven er det som med meg kann strida? Eg skulde tegja stilt og døy.
20 Allenast två ting må du ej göra mot mig, så behöver jag ej dölja mig inför ditt ansikte:
Tvo ting må du spara meg for; då løyner eg meg ikkje for deg:
21 din hand må du ej låta komma mig när, och fruktan för dig må icke förskräcka mig.
Di hand lyt burt frå meg du taka, lat ei di rædsla skræma meg!
22 Sedan må du åklaga, och jag vill svara, eller ock skall jag tala, och du må gendriva mig.
Stemn meg so inn! eg stend til svars; eller eg talar og du svarar.
23 Huru är det alltså med mina missgärningar och synder? Låt mig få veta min överträdelse och synd.
Kor mange brot og synder hev eg? Seg meg mi misgjerd og mi synd!
24 Varför döljer du ditt ansikte och aktar mig såsom din fiende?
Kvifor vil du di åsyn løyna og for ein fiend’ halda meg?
25 Vill du skrämma ett löv som drives av vinden, vill du förfölja ett borttorkat strå?
Vil eit burtblåse blad du skræma? Forfylgja du eit visna strå? -
26 Du skriver ju bedrövelser på min lott och giver mig till arvedel min ungdoms missgärningar;
Når du idømer meg slik straff og let meg erva ungdoms synder
27 du sätter mina fötter i stocken, du vaktar på alla vägar, för mina fotsulor märker du ut stegen.
og legg i stokken mine føter, og vaktar alle mine vegar, slær krins um mine foteblad.
28 Och detta mot en som täres bort lik murket trä, en som liknar en klädnad sönderfrätt av mal!
Og det mot ein som morkna er, lik klædeplagg som mol et upp.
