Job 12
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Då svara Job og sagde:
2 Ja, visst ären I det rätta folket, och med eder kommer visheten att dö ut!
«Ja visst, de er dei rette folk, og visdomen døyr ut med dykk.
3 Dock, jämväl jag har förstånd så gott som I, icke står jag tillbaka för eder; ty vem är den som ej begriper slikt?
Men eg hev vit so vel som de; eg ei til atters stend for dykk; kven kjenner ikkje dette fyrr?
4 Så måste jag då vara ett åtlöje för min vän, jag som fick svar, så snart jag ropade till Gud; man ler åt en som är rättfärdig och ostrafflig!
Til spott for venen min vert eg som bad til Gud og bønhøyrd vart. Til spott vert rettvis mann og ærleg.
5 Ja, med förakt ses olyckan av den som står säker; förakt väntar dem vilkas fötter vackla.
Vanvyrd ulukka! tenkjer trygg mann, vanvyrdnad ventar deim som vinglar.
6 Men förhärjares hyddor åtnjuta frid, och trygghet få sådana som trotsa Gud, de som hava sin gud i sin hand.
Valdsmenn bur roleg i sitt tjeld; trygge er dei som tergar Gud, dei som hev Gud i neven sin.
7 Men fråga du boskapen, den må undervisa dig, och fåglarna under himmelen, de må upplysa dig;
Spør bølingen, han skal deg læra, og fugl i luft, han segja skal,
8 eller tala till jorden, hon må undervisa dig, fiskarna i havet må giva dig besked.
og tal til jordi, ho skal læra, og fisk i hav, skal melda deg:
9 Vem kan icke lära genom allt detta att det är HERRENS hand som har gjort det?
Kven skynar ei på alt i hop, at Herrens hand hev skapa det?
10 I hans han är ju allt levandes själ och alla mänskliga varelsers anda.
Kvar livand’ sjæl han hev i handi og åndi åt kvart menneskje.
11 Skall icke öra pröva orden, likasom munnen prövar matens smak?
Vert ordi ei med øyra prøvde, som du med gomen maten smakar?
12 Vishet tillkommer ju de gamle och förstånd dem som länge hava levat.
Hjå folk med gråe hår er visdom, og vit hjå deim som liver lenge.
13 Hos Honom finnes vishet och makt, hos honom råd och förstånd.
Hjå honom visdom er og kraft, hjå honom råd og dømekraft.
14 Se, vad han river ned, det bygges ej upp; för den han spärrar inne kan ingen upplåta.
Når han riv ned, kven byggjer upp? Når han set fast, kven løyser ut?
15 Han håller vattnen tillbaka -- se, se då bliver där torrt, han släpper dem lösa, då fördärva de landet.
Han stengjer vatnet, turkar det, slepper det, so det jordi øyder.
16 Hos honom är kraft och klokhet, den förvillade och förvillaren äro båda i hans hand.
Hjå honom kraft og klokskap er; han eig båd’ vegvill og vill-leidar;
17 Rådsherrar utblottar han, han för dem i landsflykt, och domare gör han till dårar.
rådsherrar fører han som fangar, og domarar han gjer til dårar.
18 Han upplöser konungars välde och sätter fångbälte om deras höfter.
Han løyser konge-styring upp, legg reip kring livet på deim sjølve.
19 Präster utblottar han, han för dem i landsflykt, och de säkrast rotade kommer han på fall.
Han fører prestar plundra burt og øyder ut eld’-gamle ætter.
20 Välbetrodda män berövar han målet och avhänder de äldste deras insikt.
Han mælet tek frå øvde talar og vitet frå dei gamle menn,
21 Han utgjuter förakt över furstar och lossar de starkes gördel.
og yver stormenn skam han øys og løyser beltet på dei sterke.
22 Han blottar djupen, så att de ej höljas av mörker, dödsskuggan drager han fram i ljuset.
Han myrkret driv or holor ut og fører dimma fram i dagen.
23 Han låter folkslag växa till -- och förgör dem; han utvidgar deras gränser, men för dem sedan bort.
Han aukar folk og tynar deim; han spreider folk og fører deim;
24 Stamhövdingar i landet berövar han förståndet, han leder dem vilse i väglösa ödemarker.
Han vitet tek frå jordheimsfyrstar og let veglaus heid deim vildra;
25 De famla i mörkret och hava intet ljus, han kommer dem att ragla såsom druckna.
dei sviv i myrkret utan ljos, han let dei raga liksom drukne.
