Job 10
1 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.
¡Odio mi vida! Permíteme hablar libremente de mis quejas; no puedo guardarme mi amargura.
2 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.
Le diré a Dios: “No te limites a condenarme; dime qué tienes contra mí.
3 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?
¿Te gusta acusarme? ¿Por qué me rechazas a mí, a quien has creado con tus propias manos, y sin embargo te alegras de las maquinaciones de los malvados?
4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?
¿Tienes ojos humanos? ¿Ves como los seres humanos?
5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,
¿Es tu vida tan corta como la de los mortales? ¿Son tus años tan breves como los de la humanidad,
6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,
para que tengas que examinar mis males e investigar mis pecados?
7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?
Aunque sabes que no soy culpable, nadie puede salvarme de ti.
8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
Me hiciste y me diste forma con tus propias manos, y sin embargo me destruyes.
9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!
Recuerda que me diste forma como a un pedazo de arcilla; ¿vas a volver a convertirme en polvo?
10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.
Me derramaste como la leche, me cuajaste como el queso.
11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.
Me vestiste de piel y carne; tejiste mi cuerpo con huesos y músculos.
12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.
Me diste vida y me mostraste tu bondad; me has cuidado mucho.
13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:
“Pero guardaste estas cosas en tu corazón. Sé que tu propósito era
14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.
vigilarme, y si pecaba, entonces no perdonarías mis males.
15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.
Si soy culpable, estoy en problemas; si soy inocente, no puedo mantener la cabeza en alto porque estoy totalmente deshonrado al ver mis sufrimientos.
16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
Si mantengo la cabeza alta me persigues como un león, mostrando lo poderoso que eres para herirme.
17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.
Repites tus argumentos contra mí, derramas más y más tu ira contra mí, envías nuevos ejércitos contra mí.
18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
“¿Por qué me dejaste nacer? Ojalá hubiera muerto y nadie me hubiera visto nunca.
19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.
Hubiera sido mejor que nunca hubiera existido, llevado directamente del vientre a la tumba.
20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
Sólo me quedan unos días, así que ¿por qué no me dejas en paz para que pueda tener un poco de paz
21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,
antes de ir al sitio de donde nunca volveré, la tierra de las tinieblas y la sombra de la muerte?
22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
La tierra de la oscuridad total donde se encuentra la sombra de la muerte, un lugar de caos donde la luz misma es oscuridad”.
