Job 10

1 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.

“Tedio de vida tiene mi alma, daré libre curso a mis quejas; hablaré con la amargura de mi alma.

2 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.

Diré a Dios: «No me condenes»; dime por qué contiendes conmigo.

3 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?

Te parece acaso bien oprimirme, desechar la obra de tus manos, y favorecer los designios de los malvados?

4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?

¿Tienes Tú ojos de carne, y miradas como miradas de hombre?

5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,

¿Son tus días como los días de los mortales, y tus años como los años humanos,

6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,

para que vayas inquiriendo mi culpa y buscando mi pecado,

7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?

aunque sabes que no soy malo, y que nadie puede librarme de tu mano?

8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!

Tus manos me han plasmado y me han hecho todo entero ¿y ahora quieres destruirme?

9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!

Recuerda que me formaste como barro, y ahora me reduces a polvo.

10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.

¿No me vaciaste como leche, y cual queso me cuajaste?

11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.

De piel y de carne me revestiste, y me tejiste de huesos y nervios;

12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.

vida y favores me has concedido, y tu protección me ha conservado la vida.

13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:

Mas lo guardaste en tu corazón; bien sé que esto era tu designio.

14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.

Si peco, Tú me observas; y no me perdonarás mi culpa.

15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.

Si hago mal, ¡ay de mí! y si soy inocente ni aun así puedo alzar mi cabeza, harto como estoy de oprobio y viendo mi miseria.

16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.

Y si la alzo, me das caza como león, repites contra mí tus terrores;

17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.

renuevas tus pruebas contra mí, y acrecientas conmigo tu saña, me atacan cada vez nuevos ejércitos (de males).

18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,

¿Por qué me sacaste del seno materno? Estaría ahora muerto, sin que ojo alguno me hubiera visto.

19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.

Sería como si nunca hubiese existido, llevado del seno materno al sepulcro.

20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,

¿No son pocos mis días? Que Él me deje pues, y que se retire de mí para que pueda alegrarme un poco,

21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,

antes que me vaya, para no volver, a la tierra de tiniebla y de sombra de muerte,

22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.

tierra de tiniebla, parecida a densísima lobreguez, sombra de muerte, sin orden alguno, cuya luz es semejante a espesas tinieblas.”