Job 10
1 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.
Додијао је души мојој живот мој; пустићу од себе тужњаву своју, говорићу у јаду душе своје.
2 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.
Рећи ћу Богу: Немој ме осудити; кажи ми зашто се преш са мном.
3 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?
Је ли Ти мило да чиниш силу, да одбацујеш дело руку својих и савет безбожнички обасјаваш?
4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?
Јесу ли у Тебе очи телесне? Видиш ли као што види човек?
5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,
Јесу ли дани твоји као дани човечији, и године твоје као век људски,
6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,
Те истражујеш моје безакоње и за грех мој разбираш?
7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?
Ти знаш да нисам крив, и нема никога ко би избавио из Твоје руке.
8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
Твоје су ме руке створиле и начиниле, и Ти ме одсвуда потиреш.
9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!
Опомени се да си ме као од кала начинио, и опет ћеш ме у прах обратити.
10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.
Ниси ли ме као млеко слио и као сир усирио ме?
11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.
Навукао си на ме кожу и месо, и костима и жилама сплео си ме.
12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.
Животом и милошћу даривао си ме; и старање Твоје чувало је дух мој.
13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:
И сакрио си то у срцу свом; али знам да је у Тебе.
14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.
Ако сам згрешио, опазио си ме, и ниси ме опростио безакоња мог.
15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.
Ако сам скривио, тешко мени! Ако ли сам прав, не могу подигнути главе, пун срамоте и видећи муку своју.
16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
И ако се подигне, гониш ме као лав, и опет чиниш чудеса на мени.
17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.
Понављаш сведочанства своја против мене, и умножаваш гнев свој на ме; војске једне за другом излазе на ме.
18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
Зашто си ме извадио из утробе? О да умрех! Да ме ни око не виде!
19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.
Био бих као да никада нисам био; из утробе у гроб био бих однесен.
20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
Није ли мало дана мојих? Престани дакле и окани ме се да се мало опоравим,
21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,
Пре него отидем одакле се нећу вратити, у земљу тамну и у сен смртни,
22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
У земљу тамну као мрак и у сен смртни, где нема промене и где је видело као тама.
