Job 10
1 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.
Mi sjæl er leid av livet mitt, eg gjev mi klaga lause taumar, vil tala i min såre hugverk.
2 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.
Til Gud eg segjer: «Døm meg ikkje; seg kvifor du imot meg strider!
3 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?
Finn du det godt å gjera vald, og øyda upp ditt eige verk, men lysa yver gudlaust råd?
4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?
Er auga ditt av kjøt og blod? Ser du som menneskje plar sjå?
5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,
Er dine dagar mennesk-dagar? Er dine år lik mannsens år?
6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,
Med di mitt brot du leitar upp, og granskar etter syndi mi,
7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?
endå du veit eg er uskuldig, og ingen bergar or di hand.
8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
Di hand hev skapt og dana meg fullt ut, og no vil du meg tyna?
9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!
Hugs på, du forma meg som leir; no gjer du atter meg til mold!
10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.
Som mjølk du let meg renna ut og let meg stivna liksom ost;
11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.
Du klædde meg med hud og kjøt, fleitta bein og senar saman.
12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.
Du gav meg både liv og miskunn, og verna um mitt andedrag.
13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:
Men dette du i hjarta gøymde, eg veit det var i din tanke;
14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.
Du vakta på meg um eg synda; du gav meg ikkje til mitt brot;
15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.
um eg var skuldig, usæl eg! Um skuldfri, tord’ eg ei meg briska, av skjemsla mett, med naud for augom;
16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
For då du jaga meg som løva og let meg atter under sjå,
17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.
du førde nye vitne mot meg og harmast endå meir på meg og sende mot meg her på her.
18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
Kvi drog du meg or morsliv fram? Kvi fekk eg ikkje usedd døy,
19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.
lik ein som aldri til hev vore, og vart i grav frå morsliv lagt?
20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
Er ikkje mine dagar få? Haldt upp! Slepp meg, so eg litt glad kann verta,
21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,
fyrr eg gjeng burt, og kjem’kje att, til myrkre land med daudeskugge,
22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
eit land so myrkt som svarte natti, med daudeskugge og vanskipnad, der dagsljoset er som myrke natt!»»
