Job 10

1 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.

Hejeko ty haveloko; hampidadaeko ty fitoreoko hivolañe ami’ty hafairan-troko.

2 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.

Hoe ty ataoko aman’Añahare, Ko ozoñe’o; ampahafohino ahiko ty lie’o amako.

3 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?

Mahasoa azo hao te ihe mamorekeke, te mavoe’o ty satam-pità’o vaho ampiloeloea’o ty fikinià’ o lo-tserekeo?

4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?

Amam-pihaino nofotse v’iheo? Mahavazoho manahake ty fañentea’ ondatio hao?

5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,

Hambañe ami’ty andro’ o olombeloñeo hao o andro’oo, mira ami’ty tao’ ondatio hao o tao’oo,

6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,

t’ie tsoehe’o o tahikoo, vaho kodebe’o o hakeokoo,

7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?

ndra t’ie arofoana’o te tsy tsereheñe, tsy eo ty haharombake am-pità’o.

8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!

Nitsenèm-pità’o iraho, nifonire’o ho raike; aa vaho ho rotsahe’o?

9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!

Tiahio te lietse ty nitsenea’o ahy; hampoli’o ho deboke hao?

10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.

Tsy nadoa’o hoe ronono hao raho vaho nampamoae’o hoe habobo?

11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.

Nanikina’o holitse naho nofotse, namahera’o an-taolañe naho talin’ozatse.

12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.

Tinolo’o havelo an-koko migahiñe, vaho nampitambeloñe ty troko ty fiatraha’o.

13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:

Fe naeta’o añ’arofo’o ao o raha zao; apotako t’ie ama’o:

14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.

Ie mandilatse iraho, tendre’o, vaho tsy apo’o i hakeokoy.

15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.

Ie manao hakeo: hankàñe amako! Ie mahity, tsy vaniko ty miandra, amy te lifo-kasalarañe, tsapako o hasotriakoo.

16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.

Aa naho niandrandra: Le hoe liona ty hangoroña’o ahy; vaho havale’o ahy an-kalatsàñe.

17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.

Vaoe’o amako o mpanisý ahikoo, vaho indrae’o amako ty haviñera’o; hasosorañe mitovon-kaemberañe ty amako.

18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,

Ino ty nañakara’o ahy an-koviñe ao? Nainako te ho nisimba tsy ho niisam-pihaino,

19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.

Hàmake t’ie hoe tsy nitoly, fa boak’an-koviñe mb’an-kibory

20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,

Tsy ho napo’e hao o androko tsy ampeampeo? Misitaha hey irehe, hahatreavako fañanintsin-kedeke,

21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,

aolo’ te hiampaneñako; mb’amy tsy hahafibaliham-beoy, mb’an-tane mimoromoroñe, mb’an-talinjon-kavilasy ao;

22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.

Tane migobogoboñ’ ieñe, toe fimoromoroñañe, an-tane an-kalon-kavilasy, tsy mipendreñe, miloeloe hoe ieñe.