Job 10

1 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.

Nasimu'ma eri'na mani'zankura tusiza huno nagoteno navresra nehige'na Anumzanimofontega narimpa haviza hu'zana huama hu'na asamigahue.

2 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.

Nagra Anumzamofona asmi'na, Kagra nazeri haviza hu keaga huonanto. Hagi keagama hunanteku'ma nehana ke agafa'a eri ama huo hu'na hugahue.

3 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?

Hanki nazeri havizama nehampintira nankna knare'za erigahane? Kagraka'a kazanuti tro hunante'nana vahe mani'noanki, nagafare kavresra hunenantenka, kefo avu'ava'ma nehaza vahe'mo'zama antahintahima retro'ma haza antahintahirera musena nehane?

4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?

Hagi kagrama kavuma kanana, vahe'mo'zama zamavuma negazaza hunka nonkane. Hagi vahe'mo'zama keonke'zama kazaza hunka, kagra nonkane.

5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,

Huge mopafi vahe'motama atupa knama nemanunaza hunka atupa kna nemanimpi? Vahe'mota kofa'a kafuma nemanunaza huno, Kagri kafumo'a kofa hu'nefi?

6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,

E'inama osu'nena nahigenka Kagra kefo navu'navanigu'ene kumi'niagu'enena hanavetinka nehakane?

7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?

Kagra hazenkea osu'nogenka kenka antahinka hu'nananagi, mago'mo'e huno Kagri kazampintira nagura ovazigosie.

8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!

Kagra kazampinti eri kripenka trohunantetenka menina nazeri havizantfa nehane.

9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!

Hagi Kagra kageraokaninka antahio, nagrira hapa eri kripenka tro hunante'nane. Hanki Kagra ete ame hunka nazeri kugusopase'za nehano?

10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.

Kagra nagrira bulimakaomofo amirima reratiteno, eri kragefeno sisima tro'ma hiankna hunka nenrera arimpafina tro hunante'nane.

11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.

Hagi kukena ataninanteaza hunka nagu'a navufga amega navufgareti eri ano nevazinka, name'ane zaferinani'anena nagrunanuti hatinka eri rehampri rehampri hunante'nane.

12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.

Hagi Kagra nasimu'ma nenaminka mani'zana nenaminka, vagaore kavesi'zana naveri hu'nane. Hagi kagra kegava hunantanke'na ofri'na mani'noe.

13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:

Hianagi Kagrama nazeri havizama nehana zana, kagu'afi eri fraki'nane. Kagra nazeri haviza hunaku, e'inahura hu'nane.

14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.

Kagra nenaganke'nama nagrama kumi'ma huasina Kagra kumi'ni'a atre onantasine.

15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.

Nagra kumi'ma huresina havizantfa hisine. Hagi nagri'ma hazenkenima omaneresina, nasenia erisga osu nagazegu nehu'na haviza huresine.

16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.

Hagi nagrama navufga rama hanugenka, laionimo'ma afi'zagama aheno nenaku'ma nevaririankna hunka tusi'a hihamuka'anu hara hunantegahane.

17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.

Hagi maka zupa havizama nehua zana eri ama hunante vava nehunka, Kagra tusi krimpa ahenenantenka sondia vahetmina huzmantanke'za e'za hara eme hunenante'za tusi nata nami'za nazeri haviza nehaze.

18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,

Hagi natrankena nenrera agu'afi fruge'za vahe'mo'za onagazanki, nagafare natrankeno nenrera'a kasenante'ne.

19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.

Nagrira nenarera'ma kaseonantege, narera'ma kasemanenantege'na fruge'za ome asenantazaresina knare hisine.

20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,

Hagi knanimo'a atupa hianki natrege'na osi'a knafina musena hu'na mani'nena,

21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,

hanintiri huno knare osu kuma'ma, vahe'mo'zama vute'za ete nomaza moparega fri'na va'neno.

22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.

E'i ana mopamo'a kenage hanimo'ma hiaza huno tusi hanintiri huno knarera osu maka zamo'a savri higeno, ana hanimpina tavira re'neanagi ana tavimo'a hanintiri hu'ne.