Job 10

1 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.

Megundorodott lelkem életemtől, nekieresztem majd panaszomat, hadd beszélek lelkem keservében.

2 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.

Megmondom Istennek: Ne kárhoztass engem, tudasd velem, mi miatt pörölsz velem!

3 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?

Illik-e hozzád, hogy nyomorgatsz, hogy megveted kezeid szerzeményét, míg a gonoszok tanácsa fölött fényt árasztasz?

4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?

Testi szemeid vannak-e neked, avagy mint halandó lát, úgy látsz-e?

5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,

Mint halandó napjai, olyanok-e napjaid, avagy éveid, mint férfi napjai,

6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,

hogy keresgéled bűnömet és vétkem után kutatsz,

7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?

noha tudod, hogy nem vagyok bűnös s nincs, ki kezedből menthet?

8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!

Kezeid alakítottak engem és elkészítettek egyaránt köröskörül – és megsemmisítnél?

9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!

Gondolj csak rá, hogy mint agyagot készítettél te engem, s porba térítsz engem vissza?

10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.

Nemde mint a tejet kiöntöttél engem s mint a sajtot összefolyattál;

11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.

bőrbe és húsba öltöztettél és csontokkal meg inakkal átszőttél;

12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.

életet és szeretetet míveltél velem s gondviselésed megőrizte szellememet.

13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:

De ezeket tartogattad szívedben, tudom, hogy ez volt benned:

14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.

ha vétkezem, megvigyázol engem és bűnöm alól föl nem mentesz.

15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.

Ha gonosz vagyok, jaj nekem; s ha igaz vagyok, föl nem emelhetem fejemet, jóllakva szégyennel és eltelve nyomorommal.

16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.

S ha magasra emelkednék, mint fenevadra vadásznál rám, s ismételve csodálatosan bánnál velem;

17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.

megújítanád tanúidat ellenem, sokszor tanúsítanád haragodat velem szemben: egymást felváltó hadak ellenem!

18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,

S miért hoztál ki engem az anyaméhből? kimúltam volna s szem nem látna engem;

19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.

mintha nem lettem volna, olyan volnék, a méhből a sírba vitettem volna.

20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,

Nemde kevesek a napjaim, hagyj föl tehát; fordulj el tőlem, hogy földerülhessek egy keveset!

21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,

Mielőtt elmennék, hogy ne térjek vissza, sötétségnek és vakhomálynak országába,

22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.

országba, mely borús mint a homály, vakhomály, rend nélkül s fénylik – mint homály.