Job 10
1 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.
“Na gaji da rayuwa; saboda haka bari in faɗi zuciyata gabagadi yadda raina yake jin ba daɗi.
2 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.
Zan ce wa Allah, kada ka hukunta ni, amma ka gaya mini laifin da na yi maka.
3 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?
Kana jin daɗin ba ni wahala, don me ka yashe ni, abin da ka halitta da hannunka, yayinda kake murmushi game da shirye-shiryen mugaye?
4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?
Idanunka irin na mutum ne? Kana gani yadda mutum yake gani ne?
5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,
Kwanakinka kamar na mutane ne, ko shekarunka kamar na mutane ne
6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,
da za ka neme ni da laifi ka hukunta ni?
7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?
Ko da yake ka san ba ni da laifi, kuma ba wanda zai iya cetona daga hannunka.
8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
“Da hannuwanka ka ƙera ni, kai ka halicce ni. Yanzu kuma kai za ka juya ka hallaka ni?
9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!
Ka tuna cewa ka mulmula ni kamar yumɓu. Yanzu za ka mai da ni in zama ƙura kuma?
10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.
Ba kai ka zuba ni kamar madara ba, na daskare kamar cuku.
11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.
Ka rufe ni da tsoka da fata, ka harhaɗa ni da ƙasusuwa da jijiyoyi?
12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.
Ka ba ni rai ka kuma yi mini alheri, kuma cikin tanadinka ka kula da ruhuna.
13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:
“Amma wannan shi ne abin da ka ɓoye a zuciyarka, na kuma san abin da yake cikin zuciyarka ke nan.
14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.
In na yi zunubi kana kallo na kuma ba za ka fasa ba ni horo ba don laifin da na yi.
15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.
Idan ina da laifi, kaitona! Ko da ba ni da laifi, ba zan iya ɗaga fuskata ba, gama kunya ta ishe ni duk ɓacin rai ya ishe ni.
16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
In na ɗaga kaina, za ka neme ni kamar zaki ka sāke nuna al’ajabin ikonka a kaina.
17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.
Kana sāke kawo sababbin waɗanda za su ba da shaida a kaina kana ƙara haushinka a kaina; kana ƙara kawo mini hari.
18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
“Me ya sa ka fito da ni daga cikin uwata? Da ma na mutu kafin a haife ni.
19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.
Da ma ba a halicce ni ba, da na mutu tun daga cikin cikin uwata na wuce zuwa kabari!
20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
’Yan kwanakina ba su kusa ƙarewa ba ne? Ka rabu da ni don in ɗan samu sukuni na ɗan lokaci
21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,
kafin in koma inda na fito, ƙasa mai duhu da inuwa sosai,
22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
zuwa ƙasa mai duhun gaske, da inuwa da hargitsi, inda haske yake kamar duhu.”
