Job 10

1 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.

“Mwen rayi pwòp lavi m; mwen va fè tout fòs plent mwen yo parèt. Mwen va pale ak anmè ki fonse nan nanm mwen.

2 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.

Mwen va di a Bondye: ‘Pa kondane mwen! Fè m konnen poukisa W ap goumen ak mwen.

3 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?

Èske se vrèman bon pou Ou ta oprime; pou meprize zèv men Ou yo e pou Ou gade ak favè, manèv a mechan yo?

4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?

Èske zye Ou fèt ak chè? Oswa èske Ou wè kon yon nonm wè?

5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,

Èske jou Ou yo tankou jou a moun mòtèl, oswa ane Ou yo tankou ane a yon nonm,

6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,

pou Ou ta dwe chache koupabilite mwen e fè rechèch dèyè peche m?

7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?

Malgre Ou konnen mwen pa koupab, sepandan, nanpwen ki ka livre m sòti nan men Ou.’”

8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!

“Se men Ou ki te fòme mwen nèt. Konsa, èske Ou ta detwi mwen?

9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!

Sonje, souple, ke Ou te fè m kon ajil. Èske Ou ta fè m retounen pousyè ankò?

10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.

Èske se pa tankou lèt ke Ou te vide mwen e fè m kaye tankou fwomaj?

11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.

Ou te abiye mwen ak po avèk chè e koude mwen ansanm nan zo ak gwo venn.

12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.

Ou te ban mwen lavi avèk lanmou dous Ou. Se swen Ou ki te konsève lespri m.

13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:

Malgre bagay sila yo, Ou te kache yo nan kè Ou. Mwen konnen ke sa a se avèk ou:

14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.

si m peche, alò, Ou mete tach sou mwen. Ou pa ta akite m de koupabilite mwen.

15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.

Si mwen mechan, malè a mwen! Epi si mwen jis, toujou, menm dwe leve tèt mwen. Mwen chaje ak wont, e byen rekonnesan a mizè mwen.

16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.

Si tèt mwen ta vin leve wo, Ou ta fè lachas dèyè m tankou yon lyon; epi ankò, Ou ta montre pouvwa Ou kont mwen.

17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.

Ou renouvle temwayaj Ou kont mwen, e ogmante kòlè Ou vè mwen. Dezas monte anwo dezas sou mwen.”

18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,

“Alò, poukisa Ou te fè m sòti nan vant manman m? Pito ke m te mouri e pa t gen zye ki te wè m!

19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.

Mwen te dwe tankou mwen pa t janm te egziste, kon yon pote sòti nan vant pou rive nan tonbo.

20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,

Èske jou m yo pa kout? Rete! Ralanti sou mwen pou m kab jwenn yon ti kras kè kontan,

21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,

avan ke m ale—pou mwen pa tounen nan andwa tenèb ak gwo fènwa!

22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.

Nan peyi sa a ki dezole nèt tankou tenèb la, nan fon lonbraj san fòm nan, e ki klere tankou fènwa a.”