Job 10

1 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.

Meiner Seele ekelt vor dem Leben; ich will mich meiner Klage überlassen, will reden in der Betrübnis meiner Seele.

2 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.

Ich spreche zu Gott: Verdamme mich nicht! Tue mir kund, weshalb du mich befehdest.

3 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?

Dünkt es dich gut, das Werk deiner Hände zu unterdrücken und zu verwerfen, während du über den Rat der Gottlosen dein Licht leuchten lässest?

4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?

Hast du Fleischesaugen, oder siehst du, wie ein Sterblicher sieht?

5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,

Sind denn deine Tage wie Menschentage, deine Jahre den Jahren eines Mannes gleich,

6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,

daß du nach meiner Schuld forschest und nach meiner Sünde fragst,

7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?

da du doch weißt, daß ich unschuldig bin und mich niemand aus deiner Hand erretten kann?

8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!

Deine Hände haben mich gebildet und gemacht ganz und gar, und du wolltest mich nun vernichten?

9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!

Gedenke doch, daß du mich wie Ton gebildet hast; willst du mich wieder in Staub verwandeln?

10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.

Hast du mich nicht wie Milch hingegossen und wie Käse mich gerinnen lassen?

11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.

Mit Haut und Fleisch hast du mich bekleidet, mit Gebeinen und Sehnen mich durchwoben.

12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.

Leben und Gnade hast du mir geschenkt, und deine Obhut bewahrte meinen Geist.

13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:

Und doch hegst du solches in deinem Herzen; ich weiß, daß es bei dir so beschlossen ist, daß,

14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.

wenn ich sündigte, du darauf achten und mich nicht lossprechen würdest von meiner Missetat!

15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.

Habe ich Übles getan, dann wehe mir! Und bin ich im Recht, so darf ich mein schmachbedecktes Haupt doch nicht erheben, sondern muß mich satt sehen an meinem Elend!

16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.

Wagt es aber, sich zu erheben, so verfolgst du mich wie ein Löwe und handelst noch unbegreiflicher mit mir;

17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.

du stellst neue Zeugen wider mich auf, mehrst deinen Zorn gegen mich, bietest stets frische Scharen, ja ein Heer wider mich auf!

18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,

Warum hast du mich aus dem Mutterleibe hervorgebracht? Wäre ich doch umgekommen, ohne daß mich ein Auge gesehen hätte!

19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.

So würde ich sein, als wäre ich niemals gewesen, vom Mutterleibe weg ins Grab gelegt.

20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,

Ist meine Lebenszeit nicht kurz genug? Er stehe doch ab, lasse ab von mir, daß ich mich ein wenig erhole,

21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,

ehe ich dahinfahre auf Nimmerwiederkehren ins Land der Finsternis und des Todesschattens,

22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.

an den dunkeln Ort, wo Finsternis und keine Ordnung herrscht, und wo der Tag nicht heller ist als die Nacht!