Job 10
1 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.
Ma vie donne à mon cœur du dégoût: je veux me soulager, donner cours à mes plaintes, et parler dans l'amertume de mon âme.
2 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.
Je dis à Dieu: Ne me condamne pas! Déclare-moi sur quoi tu me prends à partie!
3 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?
Est-ce un bonheur pour toi de me maltraiter, de rejeter l'ouvrage de tes mains, et de prêter la lumière aux complots des impies?
4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?
As-tu des yeux de chair? vois-tu, comme voient les mortels?
5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,
Tes jours sont-ils comme les jours des mortels. et tes années, comme celles des humains,
6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,
que tu fais une enquête de ma faute, et une perquisition de mon péché,
7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?
sachant bien que je ne suis pas coupable, et que nul ne peut sauver de ta main?
8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
Tes mains m'ont façonné, m'ont fait, en entier; et tu veux me détruire!
9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!
Ah! souviens-toi que tu m'as modelé comme l'argile! et dans la poudre tu veux me faire rentrer!
10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.
Ne m'as-tu pas versé comme du lait? comme le caillé ne m'as-tu pas fait prendre?
11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.
De peau et de chair tu m'as revêtu, d'os et de nerfs tu m'as tissé,
12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.
tu m'as donné la vie et la grâce, tes soins ont protégé ma respiration:
13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:
et tu me réservais ces maux dans ton cœur! Je sais qu'ils étaient dans ta pensée.
14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.
Au cas que je péchasse, tu voulais m'épier, et ne point m'absoudre de ma faute.
15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.
Suis-je coupable? malheur à moi! innocent? je n'ose lever la tête, rassasié d'opprobre, et voyant ma misère;
16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
qu'elle se lève, tu vas, tel qu'un lion, me donner la chasse, et renouveler sur moi tes miracles,
17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.
m'opposer de nouveaux témoins, redoubler ta fureur contre moi, et faire contre moi se succéder les bataillons.
18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
Ah! pourquoi me tiras-tu du sein de ma mère? Je serais expiré, et aucun œil ne m'eût vu;
19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.
je serais comme n'ayant pas été; du ventre au tombeau j'aurais été porté.
20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
Qu'ai-je, sinon quelques jours? Qu'Il cesse! se retire de moi, pour que je me rassérène un peu,
21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,
avant que je m'en aille, pour ne plus revenir, dans la région des ténèbres et de l'ombre de mort,
22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
région sombre comme la nuit, d'ombre de mort et de désordre, où la clarté ressemble aux ténèbres!
