Job 10
1 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.
Mon âme est lasse de la vie; je donnerai libre cours à ma plainte, je parlerai dans l’amertume de mon cœur.
2 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.
Je dis à Dieu: Ne me condamne point; apprends-moi sur quoi tu me prends à partie.
3 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?
Trouves-tu du plaisir à opprimer, à repousser l’œuvre de tes mains, à faire luire ta faveur sur le conseil des méchants?
4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?
As-tu des yeux de chair, ou bien vois-tu comme voient les hommes?
5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,
Tes jours sont-ils comme les jours de l’homme, ou bien tes années comme les années d’un mortel,
6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,
pour que tu recherches mon iniquité, pour que tu poursuives mon péché,
7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?
quand tu sais que je ne suis pas coupable, et que nul ne peut me délivrer de ta main?
8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
Tes mains m’ont formé et façonné, tout entier, et tu voudrais me détruire!
9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!
Souviens-toi que tu m’as pétri comme l’argile: et tu me ramènerais à la poussière!
10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.
Ne m’as-tu pas coulé comme le lait, et coagulé comme le fromage?
11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.
Tu m’as revêtu de peau et de chair, tu m’as tissé d’os et de nerfs.
12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.
Avec la vie, tu m’as accordé ta faveur, et ta providence a gardé mon âme.
13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:
Et pourtant, voilà ce que tu cachais dans ton cœur: Je vois bien ce que tu méditais.
14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.
Si je pèche, tu m’observes, tu ne me pardonnes pas mon iniquité.
15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.
Suis-je coupable, malheur à moi! Suis-je innocent, je n’ose lever la tête, rassasié de honte, et voyant ma misère.
16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
Si je me relève, tu me poursuis comme un lion, tu recommences à me tourmenter étrangement,
17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.
tu m’opposes de nouveaux témoins; tu redoubles de fureur contre moi, des troupes de rechange viennent m’assaillir.
18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
Pourquoi m’as-tu tiré du sein de ma mère? Je serais mort, et aucun œil ne m’aurait vu.
19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.
Je serais comme si je n’eusse jamais été, du sein maternel j’aurais été porté au sépulcre.
20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
Mes jours ne sont-ils pas bien courts? Qu’il me laisse! Qu’il se retire et que je respire un instant,
21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,
avant que je m’en aille, pour ne plus revenir, dans la région des ténèbres et de l’ombre de la mort,
22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
morne et sombre région, où règnent l’ombre de la mort et le chaos, où la clarté est pareille aux ténèbres.
