Job 10
1 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.
I am weary of my life; I will let loose within me my complaint; I will speak in the bitterness of my soul.
2 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.
I will say unto God, Do not condemn me! Show me wherefore thou contendest with me!
3 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?
Is it a pleasure to thee to oppress, And to despise the work of thy hands, And to shine upon the plans of the wicked?
4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?
Hast thou eyes of flesh, Or seest thou as man seeth?
5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,
Are thy days as the days of a man, Are thy years as the days of a mortal,
6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,
That thou seekest after my iniquity, And searchest after my sin,
7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?
Though thou knowest that I am not guilty, And that none can deliver from thy hand?
8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
Have thy hands completely fashioned and made me In every part, that thou mightst destroy me?
9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!
O remember that thou hast moulded me as clay! And wilt thou bring me again to dust?
10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.
Thou didst pour me out as milk, And curdle me as cheese;
11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.
With skin and flesh didst thou clothe me, And strengthen me with bones and sinews;
12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.
Thou didst grant me life and favor, And thy protection preserved my breath:
13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:
Yet these things thou didst lay up in thy heart! I know that this was in thy mind.
14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.
If I sin, then thou markest me, And wilt not acquit me of mine iniquity.
15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.
If I am wicked, —then woe unto me! Yet if righteous, I dare not lift up my head; I am full of confusion, beholding my affliction.
16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
If I lift it up, like a lion thou huntest me, And again showest thyself terrible unto me.
17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.
Thou renewest thy witnesses against me, And increasest thine anger toward me; New hosts continually rise up against me.
18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
Why then didst thou bring me forth from the womb? I should have perished, and no eye had seen me;
19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.
I should be as though I had not been; I should have been borne from the womb to the grave.
20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
Are not my days few? O spare then, And let me alone, that I may be at ease a little while,
21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,
Before I go— whence I shall not return—To the land of darkness and death-shade,
22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
The land of darkness like the blackness of death-shade, Where is no order, and where the light is as darkness.
