Job 10
1 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.
“My soul has been weary of my life, I leave off my talking to myself, I speak in the bitterness of my soul.
2 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.
I say to God, Do not condemn me, Let me know why You strive [with] me.
3 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?
Is it good for You that You oppress? That You despise the labor of Your hands, And shine on the counsel of the wicked?
4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?
Do you have eyes of flesh? Do You see as man sees?
5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,
[Are] Your days as the days of man? Your years as the days of a man?
6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,
That You inquire for my iniquity, And seek for my sin?
7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?
For You know that I am not wicked, And there is no deliverer from Your hand.
8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
Your hands have taken pains about me, And they make me together all around, And You swallow me up!
9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!
Please remember That You have made me as clay, And You bring me back to dust.
10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.
Do You not pour me out as milk? And curdle me as cheese?
11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.
Skin and flesh You put on me, And fence me with bones and sinews.
12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.
Life and kindness You have done with me. And Your inspection has preserved my spirit.
13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:
And these You have laid up in Your heart, I have known that this [is] with You.
14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.
If I sinned, then You have observed me, And do not acquit me from my iniquity,
15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.
If I have done wickedly—woe to me, And righteously—I do not lift up my head, Full of shame—then see my affliction,
16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
And it rises—as a lion You hunt me. And You turn back—You show Yourself wonderful in me.
17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.
You renew Your witnesses against me, and multiply Your anger with me, Changes and warfare [are] with me.
18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
And why from the womb Have You brought me forth? I expire, and the eye does not see me.
19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.
I am as [if] I had not been, I am brought from the belly to the grave,
20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
Are my days not few? Cease then, and put from me, And I brighten up a little,
21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,
Before I go, and do not return, To a land of darkness and death-shade,
22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
A land of obscurity as thick darkness, Death-shade—and no order, And the shining [is] as thick darkness.”
