Job 10

1 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.

My soule is cut off though I liue: I wil leaue my complaint vpon my selfe, and wil speake in the bitternesse of my soule.

2 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.

I will say vnto God, Condemne mee not: shew me, wherefore thou contendest with mee.

3 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?

Thinkest thou it good to oppresse me, and to cast off the labour of thine handes, and to fauour the counsel of the wicked?

4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?

Hast thou carnall eyes? or doest thou see as man seeth?

5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,

Are thy dayes as mans dayes? or thy yeres, as the time of man,

6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,

That thou inquirest of mine iniquitie, and searchest out my sinne?

7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?

Thou knowest that I can not do wickedly: for none can deliuer me out of thine hand.

8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!

Thine handes haue made me, and fashioned mee wholy rounde about, and wilt thou destroy me?

9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!

Remember, I pray thee, that thou hast made me as the clay, and wilt thou bring me into dust againe?

10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.

Hast thou not powred me out as milke? and turned me to cruds like cheese?

11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.

Thou hast clothed me with skin and flesh, and ioyned me together with bones and sinewes.

12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.

Thou hast giuen me life, and grace: and thy visitation hath preserued my spirit.

13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:

Though thou hast hid these things in thine heart, yet I knowe that it is so with thee.

14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.

If I haue sinned, then thou wilt streightly looke vnto me, and wilt not holde mee giltlesse of mine iniquitie.

15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.

If I haue done wickedly, wo vnto me: if I haue done righteously, I will not lift vp mine head, being full of confusion, because I see mine affliction.

16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.

But let it increase: hunt thou me as a lyon: returne and shew thy selfe marueilous vpon me.

17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.

Thou renuest thy plagues against me, and thou increasest thy wrath against me: changes and armies of sorowes are against me.

18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,

Wherfore then hast thou brought me out of the wombe? Oh that I had perished, and that none eye had seene me!

19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.

And that I were as I had not bene, but brought from the wombe to the graue!

20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,

Are not my dayes fewe? let him cease, and leaue off from me, that I may take a litle comfort,

21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,

Before I goe and shall not returne, euen to the land of darkenesse and shadow of death:

22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.

Into a land, I say, darke as darknes it selfe, and into the shadow of death, where is none order, but the light is there as darkenesse.