Job 10

1 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.

My soul is weary of my life: I will give free course to my complaint; I will speak in the bitterness of my soul.

2 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.

I will say unto God, Do not condemn me; shew me wherefore thou strivest with me.

3 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?

Doth it please thee to oppress, that thou shouldest despise the work of thy hands, and shine upon the counsel of the wicked?

4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?

Hast thou eyes of flesh? or seest thou as man seeth?

5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,

Are thy days as the days of a mortal? are thy years as a man's days,

6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,

That thou searchest after mine iniquity, and inquirest into my sin;

7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?

Since thou knowest that I am not wicked, and that there is none that delivereth out of thy hand?

8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!

Thy hands have bound me together and made me as one, round about; yet dost thou swallow me up!

9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!

Remember, I beseech thee, that thou hast made me as clay, and wilt bring me into dust again.

10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.

Hast thou not poured me out as milk, and curdled me like cheese?

11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.

Thou hast clothed me with skin and flesh, and knit me together with bones and sinews;

12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.

Thou hast granted me life and favour, and thy care hath preserved my spirit;

13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:

And these things didst thou hide in thy heart; I know that this was with thee.

14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.

If I sinned, thou wouldest mark me, and thou wouldest not acquit me of mine iniquity.

15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.

If I were wicked, woe unto me! and righteous, I will not lift up my head, being [so] full of shame, and beholding mine affliction; —

16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.

And it increaseth: thou huntest me as a fierce lion; and ever again thou shewest thy marvellous power upon me.

17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.

Thou renewest thy witnesses before me and increasest thy displeasure against me; successions [of evil] and a time of toil are with me.

18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,

And wherefore didst thou bring me forth out of the womb? I had expired, and no eye had seen me.

19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.

I should be as though I had not been; I should have been carried from the womb to the grave.

20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,

Are not my days few? cease then and let me alone, that I may revive a little,

21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,

Before I go, and never to return, — to the land of darkness and the shadow of death;

22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.

A land of gloom, as darkness itself; of the shadow of death, without any order, where the light is as thick darkness.