Job 10
1 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.
Min Sjæl kedes ved mit Liv; jeg vil løslade min Klage i mig, jeg vil tale i min Sjæls Bitterhed.
2 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.
Jeg vil sige til Gud: Døm mig ikke skyldig, lad mig vide, hvorover du trætter med mig!
3 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?
Mon det synes dig godt, at du gør Vold, at du forkaster dine Hænders Værk og lyser over de ugudeliges Raad?
4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?
Mon dine Øjne ere som Kødets? eller ser du, som et Menneske ser?
5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,
Ere dine Dage som et Menneskes Dage, ere dine Aar som en Mands Dage,
6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,
saa at du skulde spørge efter min Misgerning og søge efter min Synd,
7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?
da du dog ved, at jeg er skyldfri, og der er ingen, som kan redde af din Haand?
8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
Dine Hænder have skabt og dannet mig hel og holden; og nu vil du opsluge mig!
9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!
Kære, kom i Hu, at du dannede mig som Ler, og nu vil du gøre mig til Støv igen!
10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.
Har du ej udgydt mig som Mælk og ladet mig løbe sammen som Ost?
11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.
Du har klædet mig med Hud og Kød, og sammenføjet mig med Ben og Sener?
12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.
du har skænket mig Liv og Miskundhed, og din Omhu har bevaret min Aand.
13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:
Men disse Ting havde du skjult i dit Hjerte: Jeg ved, at dette var besluttet hos dig:
14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.
Dersom jeg syndede, saa vilde du vare paa mig og vilde ikke kende mig fri for min Misgerning.
15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.
Havde jeg været skyldig, da ve mig! og var jeg retfærdig, da turde jeg dog ikke opløfte mit Hoved; jeg er mæt af Forsmædelse og har set nok af min Elendighed.
16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
Og hævede mit Hoved sig, da vilde du jage mig som en Løve, og du vilde komme igen og handle underligt imod mig;
17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.
du vilde føre nye Vidner imod mig og lade din Fortørnelse tage til imod mig; der vilde komme nye Skarer, ja, en Hær imod mig.
18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
Men hvorfor udførte du mig af Moders Liv? jeg havde opgivet Aanden, og intet Øje havde set mig!
19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.
Jeg skulde have været, som om jeg ikke havde været til, været ført til Graven fra Moders Liv.
20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
Ere mine Dage ikke faa? hold dog op! lad af fra mig, at jeg maa vederkvæge mig lidt,
21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,
før jeg gaar bort og kommer ikke tilbage, hen til Mørkheds og Dødens Skygges Land,
22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
et skummelt Land som Mørke — Dødens Skygge og ingen Orden — hvor selve Lyset er Mørke.
