Job 10
1 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.
Kahinkho hi kahechen tai, lhangphong tah in kiphin inge, kahin gentheina jeh a hi kiphin ding ahi.
2 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.
Pathen koma ima hilouvin nei themmo sah hih in kati ding ahi. Keidouna mona eihin lhut khum peh ding chu nei seipeh in.
3 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?
Kei nei suhgenthei na chu ipi phatchomna naneijem? Nakhut monga nasemsa keihi ibola nei paidoh ham? Migilou thilgon chunga meheuva naumpet nahi.
4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?
Namit teni hi mihemte mit tobang hija, mihem hon amuthei hou bou hi namu thei ham?
5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,
Nahinkho hi mihem hinkho chanbep bou saova ham? Nahinkho hi chomlheh jenga ham?
6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,
Hijeh chun kathemmo naho kintah in neikhol chil peh in lang chule kachonsetna nahol hol jeng ding ham?
7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?
Themmona bei kahi nahet jeng vang'in nakhut teni a konin koiman eihuhdoh jou ponte.
8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
Nakhut tenia neigonna neisem ahijeng vang'in tun nei sumang hel tai.
9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!
Leivuija konna neisem ahi, neigeldoh in lang, leivui nei nungso sah loi kit ding ham?
10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.
Nangin kathilgon hoa neipui hoijin, chule naobu a neigong in ahi.
11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.
Katahsa leh kavunin neitomin, kagu le kachang ho neijop mat peh in,
12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.
Nangin hinkho neipen chule nangailutna thonlou neimu sah in; ame hoidamna noija kahinkho neihoitup peh e.
13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:
Ahijeng vang'in nachaloh dan adih tah, nathilgon dihtah ho,
14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.
Nangin neivet lhih jinga chule kachonsetna ahileh kachonsetna chu nei ngaidam pon nate.
15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.
Kachonset khah a ahileh keija dinga phamo lheh jeng ahin, chule nolna bei hijeng jong leng kalu kadomsang theipoi. Ajeh chu jachatna leh gentheinan eikidip letset e.
16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
Ijem tin kalu domsang taleng, nangin keipi bahkai sadel bangin neidellin natin, keidouna a kichat tijat naumna nathanei nachuneimu sah bep ding ahi.
17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.
Kei douna a nanatoh chu avel vellin nahet tohsah jin, nalung hanna khang toujing chun kachunga neisun khumin chule kei dou dingin sepai hon thah thah nahin puilut ji'e.
18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
Chuti chu ahileh ipi dinga kanu naobua konna nei lahdoh ham? Kapenna chu ipi dinga nei thiden sah lou ham?
19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.
Chutile ahung peng khalou hel kabah a naobua konna jangkeija lhahkhuh anache tadinga,
20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
Keiman nikho lhomcha bou kanei ahitan hijeh chun kachangin nei dalha tan phat chomcha khat beh nopsahna phat kanei nadingin,
21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,
Kile kit lou dinga kadalhah a khojin le muthim lhangkhal kiheh nagam kajot masangin,
22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
Jan khangkim lai banga khojin nagam muthim leh nohphah nagam, khovah jeng jong jan khang kim lai khojin toh abah nagam chu!
