Jeremia 8
1 på den tiden, säger HERREN, skall man kasta Juda konungars och furstars ben, och prästernas och profeternas ben, och Jerusalems invånares ben ut ur deras gravar
ʻOku pehē ʻe Sihova, “ʻI he ngaahi ʻaho ko ia te nau ʻomi mei honau ngaahi faʻitoka, ʻae hui ʻoe ngaahi tuʻi ʻo Siuta, mo e ngaahi hui ʻoe houʻeiki, mo e hui ʻoe kau taulaʻeiki, mo e hui ʻoe kau palōfita, pea mo e ngaahi hui ʻoe kakai ʻo Selūsalema.
2 och kringströ dem inför solen och månen och himmelens hela härskara, som de hava älskat, tjänat och efterföljt, sökt och tillbett; man skall icke sedan samla dem tillhopa eller begrava dem, utan de skola bliva gödsel på marken.
Pea te nau fofola ʻakinautolu ʻi he ʻao ʻoe laʻā, pea mo e māhina, mo e meʻa kotoa pē ʻoe langi, ʻaia kuo nau ʻofa ki ai, pea kuo nau tauhi, pea kuo nau muimui ki ai, pea kuo nau kumi pea kuo nau lotu ki ai; pea ʻe ʻikai tānaki ʻakinautolu, pe tanu; ka te nau hoko ko e kinohaʻa ʻi he funga ʻoe kelekele.
3 Och alla kvarblivna, de som lämnas kvar av detta onda släkte, skola hellre vilja dö än leva, vilka än de orter må vara, dit dessa kvarlämnade bliva fördrivna av mig, säger HERREN Sebaot.
Pea ʻe fili ʻae mate ʻi he moʻui ʻekinautolu kotoa pē ʻoku toe ʻi he faʻahinga kovi ni, ʻakinautolu kotoa pē ʻoku toe ʻi he ngaahi potu kuo u kapusi ʻakinautolu ki ai,” ʻoku pehē ʻe Sihova ʻoe ngaahi kautau.
4 Du skall ock säga till dem: Så säger HERREN: Om någon faller, står han ju upp igen; om någon går bort, vänder han ju tillbaka.
“Pea te ke lea kiate kinautolu foki, ‘ʻoku pehē ʻe Sihova; “‘Te nau hinga, pea ʻe ʻikai toetuʻu? Te ne ʻalu atu pea ʻe ʻikai toe foki mai?
5 Varför går det då bort i beständig avfällighet, detta folk i Jerusalem? Varför hålla de fast vid sitt svek och vilja icke vända tillbaka?
Ka ko e hā kuo fakaholomui ai ʻae kakai ni ʻo Selūsalema ʻo fakaholomui maʻuaipē? ʻOku nau kuku maʻu ki he kākā, ʻoku ʻikai te nau fie tafoki mai.
6 Jag har givit akt och hört huru de tala vad orätt är; ingen enda finnes, som ångrar sin ondska, ingen säger: "Vad har jag gjort!" Alla löpa de bort, lika hästar som rusa åstad i striden.
Pea naʻaku fakafanongo pea ongoʻi, ka naʻe ʻikai te nau lea totonu: naʻe ʻikai ha tangata kuo fakatomala ʻi heʻene kovi, ʻo ne pehē, “Ko e hā kuo u fai?” Kuo taki taha foki ki heʻene anga ʻaʻana, ʻo hangē ko e ʻoho ʻae hoosi ki he tau.
7 Till och med hägern under himmelen känner ju sin bestämda tid, och turturduvan, svalan och tranan taga i akt tiden för sin återkomst; mitt folk däremot känner ej HERRENS rätter.
ʻIo, ʻoku ʻilo ʻe he motuku ʻi he langi hono ngaahi ʻaho kuo tuʻutuʻuni; pea mo e lupe, mo e kelene, pea mo e sualo honau ʻaho ke haʻu ai; ka ʻoku ʻikai ʻilo ʻe hoku kakai ʻae fakamaau ʻa Sihova.
8 Huru kunnen I då säga: "Vi äro visa och hava HERRENS lag ibland oss"? Icke så, de skriftlärdes lögnpenna har förvandlat den i lögn.
“‘ʻOku fēfē hoʻomou pehē, “ʻOku mau poto, pea ʻoku ʻiate kimautolu ʻae fono ʻa Sihova?” Ko e moʻoni kuo liliu ʻae meʻa ni ko e loi, ʻe he peni kākā ʻae kau tangata tohi.
9 Sådana visa skola komma på skam, komma till korta och bliva snärjda. De hava ju förkastat HERRENS ord, vari äro de då visa?
Kuo mā ʻae kau tangata poto, kuo tauhele mo fakailifia ʻakinautolu: Vakai, kuo nau liʻaki ʻae folofola ʻa Sihova; pea ko e hā ʻae poto ʻoku ʻiate kinautolu?
10 Så skall jag nu giva deras hustrur åt andra och deras åkrar åt erövrare Ty alla, både små och stora, söka orätt vinning; både profeter och präster fara allasammans med lögn,
Ko ia te u foaki honau ngaahi uaifi ki he kakai kehe: he ʻoku manumanu ʻakinautolu taki taha mei he iiki, ʻio, ʻo aʻu ki he lalahi, ʻoku taki taha fai kākā mei he palōfita ʻo aʻu ki he taulaʻeiki.
11 de taga det lätt med helandet av dottern mitt folks skada; de säga: "Allt står väl till, allt står väl till", och dock står icke allt väl
He kuo nau fakamoʻui kākā ʻae lavea ʻoe ʻofefine ʻo hoku kakai, ʻonau pehē, “Fiemālie, fiemālie;” ka ʻoku ʻikai ha fiemālie.
12 De skola komma på skam, övade styggelse. Likväl känna de alls icke skam och veta icke av att blygas. Därför skola de falla bland de andra; när hemsökelsen träffar dem, skola de komma på fall, säger HERREN.
He naʻa nau mā ʻi he hili ʻenau fai ʻae meʻa fakalielia? Naʻe ʻikai; naʻe ʻikai ʻaupito te nau mā, pe fekulaʻi honau mata: ko ia te nau tō hifo fakataha mo kinautolu ʻoku hinga: ʻe fakatō ki lalo ʻakinautolu, ʻo kau ka tautea ʻakinautolu, ʻoku pehē ʻe Sihova.’”
13 Jag skall bortrycka och förgöra dem, säger HERREN. Inga druvor växa på vinträden, och inga fikon på fikonträden, utan till och med löven äro vissnade: De bud jag gav dem överträda de.
ʻOku pehē ʻe Sihova, “Ko e moʻoni te u fakaʻauha ʻakinautolu:” ʻe ʻikai fua ʻae ngaahi vaine, pea ʻe ʻikai fua ʻae ngaahi fiki, ka ʻe mae hono lau; pea ʻe mole ʻiate kinautolu ʻae ngaahi meʻa naʻaku foaki kiate kinautolu.”
14 Varför sitta vi här stilla? Församlen eder och låt oss fly in i de befästa städerna och förgås där; ty HERREN, vår Gud, vill förgöra oss, han giver oss gift att dricka därför att vi syndade mot HERREN.
“Ko e hā ʻoku tau nofo fakafiemālie ai? Ke tau fakataha pea ʻalu ki he ngaahi kolo mālohi, pea ke tau tatali fakalongolongo ʻi ai: he kuo fakalongoʻi ʻakitautolu ʻe Sihova ko hotau ʻOtua, pea kuo ne foaki kiate kitautolu ʻae huhuʻa kona ʻoe ʻahu ke inu, koeʻuhi kuo tau fai angahala kia Sihova.
15 V bida efter frid, men intet gott kommer, efter en tid då vi skulle bliva helade, men se, förskräckelse kommer.
Naʻa tau ʻamanaki ki he fiemālie, ka naʻe ʻikai haʻu ha lelei; ki he fakamoʻui, ka e vakai ko e mamahi!
16 Från Dan hör man frustandet av hans hästar; för hans hingstars gnäggande bävar hela landet. De komma och förtära landet med allt vad däri är, staden med dem som bo däri.
Naʻe ongo mai mei Tani ʻae tangi ʻo ʻene fanga hoosi, naʻe ngalulu ʻae fonua kotoa pē ʻi he ʻuʻulu ʻae tangi ʻae fanga hoosi tau; he kuo nau haʻu mo kai ʻo ʻosi ʻae fonua, mo e meʻa fulipē naʻe ʻi ai; ko e kolo, mo kinautolu ʻoku nofo ai.”
17 Ty se, jag sänder emot eder ormar, basilisker, mot vilka ingen besvärjelse hjälper, och de skola stinga eder, säger HERREN.
He ʻoku pehē ʻe Sihova, “Vakai, te u fekau kiate kinautolu ʻae fanga ngata mo e fanga ngata fekai, ʻaia ʻoku ʻikai faʻa fakalata, pea te nau ʻuusi ʻakinautolu.”
18 Var skall jag finna vederkvickelse i min sorg? Mitt hjärta är sjukt i mig.
ʻO kau ka fakafiemālieʻi au ʻi heʻeku mamahi, ʻoku vaivai hoku loto ʻiate au.
19 Hör, dottern mitt folk ropar i fjärran land: "Finnes då icke HERREN i Sion? Är dennes konung icke mer där?" Ja, varför hava de förtörnat mig med sina beläten, med sina främmande avgudar?
Vakai, ko e leʻo ʻoe tangi ʻae ʻofefine ʻo hoku kakai, koeʻuhi ko kinautolu ʻoku nofo ʻi he fonua mamaʻo: “ʻIkai ʻoku ʻi Saione ʻe Sihova? ʻIkai ʻoku ʻiate ia hono tuʻi?” “Ko e hā ʻoku nau fakaʻita ai au ʻaki ʻenau ngaahi tamapua kuo tongi, pea mo e ngaahi meʻa vaʻinga?”
20 Skördetiden är förbi, sommaren är till ända, och ingen frälsning har kommit oss till del.
“Kuo ʻosi ʻae ututaʻu, kuo hili ʻae faʻahitaʻu mafana, pea ʻoku teʻeki ai fakamoʻui ʻakitautolu.”
21 Jag är förkrossad, därför att dottern mitt folk så krossas, jag går sörjande, häpnad har gripit mig.
He ko e mamahi ʻo hoku kakai, ʻoku ou mamahi ai; ʻoku ou ʻalu mamahi, kuo pukea au ʻi he fakatumutumu.
22 Finnes då ingen balsam i Gilead, finnes ingen läkare där? Eller varför bliver dottern mitt folk icke helad från sina sår?
ʻIkai ʻoku ai ʻae lolo faitoʻo ʻi Kiliati? ʻIkai ʻoku ai ha faitoʻo ʻi ai? Pea ko e hā ʻoku ʻikai moʻui ai ʻae ʻofefine ʻo hoku kakai?
