Jeremia 10
1 Hören det ord som HERREN talar till eder, I av Israels hus. Så säger HERREN:
ʻE fale ʻo ʻIsileli, mou fanongo ki he lea ʻoku folofolaʻaki ʻe Sihova kiate kimoutolu!
2 I skolen icke vänja eder vid hedningarnas sätt och icke förfäras för himmelens tecken, därför att hedningarna förfäras för dem.
ʻOku pehē ʻe Sihova, “ʻOua te mou ako ki he hala ʻoe hiteni, pea ʻoua te mou ilifia ki he ngaahi fakaʻilonga ʻi he langi, he ʻoku ilifia ki ai ʻae hiteni.
3 Ty vad folken predika är fåfängliga avgudar. Se, av ett stycke trä från skogen hugger man ut dem, och konstnärens händer tillyxa dem;
He ko e vaʻinga ʻae ngaahi tuʻutuʻuni ʻae kakai: he ʻoku tā ʻaki ha toki ʻe ha taha ʻae ʻakau ʻi he vao, ko e ngāue ʻae tufunga.
4 med silver och guld pryder man dem och fäster dem med spikar och hammare, för att de icke skola falla omkull.
ʻOku nau teuteu ia ʻaki ʻae siliva mo e koula; pea ʻoku nau fakamaʻu ia ʻaki ʻae ngaahi faʻo pea mo e ngaahi hamala, ke ʻoua naʻa ngaueue ia.
5 Lika fågelskrämmor på ett gurkfält stå de där och kunna ej tala; man måste bära dem, ty de kunna ej gå. Frukten då icke för dem, ty de kunna ej göra något ont; och att göra något gott, det förmå de ej heller.
ʻOku nau tuʻu tonu ʻo hangē ko e ʻakau ko e ponga, ka ʻoku ʻikai lea: ʻoku fua ʻakinautolu, he ʻoku ʻikai te nau faʻa ʻeveʻeva. Pea ʻoua naʻa manavahē kiate kinautolu; he ʻoku ʻikai te nau faʻa fai ha kovi, pea ʻoku ʻikai ʻiate kinautolu ha fai lelei.”
6 Men dig, HERRE, är ingen lik; du är stor, ditt namn är stort i makt.
He ʻoku ʻikai ha taha ʻoku hangē ko koe, ʻE Sihova; ʻoku ke lahi koe, pea ʻoku lahi ho huafa ʻi he māfimafi.
7 Vem skulle icke frukta dig, du folkens konung? Sådant tillkommer ju dig. Ty bland folkens alla vise och i alla deras riken finnes ingen som är dig lik.
Ko hai ʻe taʻemanavahē kiate koe, ʻA koe, ko e Tuʻi ʻoe ngaahi puleʻanga? He ʻoku ʻaʻau ia. He ʻoku ʻikai ha taha ʻoku tatau mo koe, ʻi he kau tangata poto kotoa pē ʻoe ngaahi kakai, pe ʻi honau ngaahi puleʻanga kotoa pē.
8 Nej, allasammans äro de oförnuftiga och dårar. Avgudadyrkan är att dyrka trä,
Ka ʻoku nau anga fakamanu pea vale ʻaupito: ko e meʻa akonaki ki he vale ʻae tamapua.
9 silverplåt, hämtad från Tarsis, guld, fört ifrån Ufas, arbetat av en konstnär, av en guldsmeds händer. I blått och rött purpurtyg stå de klädda, allasammans blott verk av konstförfarna män.
ʻOku ʻomi ʻae siliva lafalafa mei Tasisi, pea mo e koula mei ʻUfase, ko e ngāue ʻae tufunga, mo e nima ʻoe tangata ngaohi ukamea; ko honau kofu ʻoku ʻuliʻuli mo kulokula: ko e ngāue kotoa pē ʻae kau tangata poto.
10 Men HERREN är en sann Gud, han är en levande Gud och en evig konung; för hans förtörnelse bävar jorden, och folken kunna icke uthärda hans vrede.
Ka ko Sihova ko e ʻOtua moʻoni, ko e ʻOtua moʻui ia, pea ko e Tuʻi taʻengata: pea ʻe ngaueue ʻa māmani ʻi hono houhau, pea ʻe ʻikai faʻa kātaki ʻe he ngaahi puleʻanga ʻa ʻene tuputāmaki.
11 Så skolen I säga till dem: De gudar som icke hava gjort himmel och jord, de skola utrotas från jorden och ej få finnas under himmelen.
“Pea te ke lea pehē kiate kinautolu, ‘Ko e ngaahi ʻotua naʻe ʻikai ngaohi ʻae ngaahi langi, mo māmani, ʻe fakaʻauha ʻakinautolu ʻi māmani, pea mei he lalo langi.’”
12 Han har gjort jorden genom sin kraft, han har berett jordens krets genom sin vishet, och genom sitt förstånd har han utspänt himmelen.
Kuo ne ngaohi ʻae kelekele ʻaki hono mālohi, kuo ne fokotuʻumaʻu ʻa māmani ʻaki ʻene ʻilo, pea kuo ne folahi ʻae ngaahi langi ʻi heʻene poto.
13 När han vill låta höra sin röst, då brusa himmelens vatten, då låter han regnskyar stiga upp från jordens ända; han låter ljungeldar komma med regn och för vinden ut ur dess förvaringsrum.
ʻOku folofola ia ʻaki hono leʻo, ʻoku lahi ʻae ngaahi vai ʻi he langi, pea ʻoku ne fakatupu hake ʻae ngaahi ʻao mei he ngaahi ngataʻanga ʻo māmani; ʻoku ne fakatupu ʻae ngaahi ʻuhila mo e ʻuha, pea ne ʻomi ʻae matangi mei hono ngaahi tukuʻanga koloa.
14 Såsom dårar stå då alla människor där och begripa intet; guldsmederna komma då alla på skam med sina beläten, ty deras gjutna beläten äro lögn, och ingen ande är i dem.
ʻOku vale ʻi he ʻilo ʻae tangata kotoa pē: ʻoku puputuʻu ʻae tufunga kotoa pē ʻi he tamapua kuo tā: he ko e loi ʻene tamapua, pea ʻoku ʻikai ha mānava ʻi ai.
15 De äro fåfänglighet, en tillverkning att le åt; när hemsökelsen kommer över dem, måste de förgås.
Ko e vaʻinga ʻakinautolu, ko e ngāue ʻae vale: pea ʻe ʻauha ʻakinautolu ʻi he ʻaho ʻe tautea ai ʻakinautolu.
16 Men sådan är icke han som är Jakobs del; nej, det är han som har skapat allt, och Israel är hans arvedels stam. HERREN Sebaot är hans namn.
ʻOku ʻikai tatau mo kinautolu ʻae ʻinasi ʻo Sēkope: he ko e tupuʻanga ia ʻoe ngaahi meʻa kotoa pē; pea ko e fuofua ʻo hono tofiʻa ko ʻIsileli: Ko hono huafa ko Sihova.
17 Samlen edert gods och fören det bort ur landet, I som sitten under belägring.
ʻA koe ko e nofo kolo, ke ke tānaki ho ngaʻotoʻota ʻo ke hola ʻi he fonua.
18 Ty så säger HERREN: Se, denna gång skall jag slunga bort landets inbyggare; jag skall bereda dem ångest, så att de förnimma det.
He ʻoku pehē mai ʻa Sihova, “Vakai, te u lī ʻae kakai ni ʻi he fonua, ʻo hangē ko e maka tā, pea te u fakamamahiʻi ʻakinautolu, koeʻuhi ke nau ongoʻi ia.”
19 Ve mig, jag är sönderkrossad! Oläkligt är mitt sår. Men jag säger: Ja, detta är min plåga, jag måste bära den!
Kuo u malaʻia ʻi hoku lavea! ʻOku lahi hoku kafu: ka naʻaku pehē, “Ko e mamahi moʻoni eni, ka te u kātaki pe ia.”
20 Mitt tält är förstört, och mina tältstreck äro alla avslitna. Mina barn äro borta, de finnas icke mer; ingen är kvar, som kan slå upp mitt tält och sätta upp mina tältdukar.
Kuo hae hoku fale fehikitaki, pea kuo motuhi ʻeku maea kotoa pē: kuo ʻalu ʻiate au ʻeku fānau, pea kuo ʻikai ʻakinautolu: ʻoku ʻikai toe ha niʻihi ke toe folahi ʻa hoku fale fehikitaki, pea ke tautau hoku puipui.
21 Ty herdarna voro oförnuftiga, de frågade icke efter HERREN; därför hade de ingen framgång, och hela deras hjord blev förskingrad.
He kuo liliu ʻo anga fakakakano ʻae kau tauhi, pea ʻoku ʻikai te nau kumi kia Sihova: ko ia ʻe ʻikai te nau monūʻia, pea ʻe fakamovetevete honau kakai.
22 Lyssna, något höres! Se, det nalkas! Ett stort dån kommer från nordlandet för att göra Juda städer till en ödemark, till en boning för schakaler.
Vakai, ʻoku ongo mai ʻae ongoongo ʻoe longoaʻa, pea mo e maveuveu lahi mei he fonua tokelau, ke fakalala ʻae ngaahi kolo ʻo Siuta, pea ke ngaohi ia ko e ʻana ʻoe fanga talākoni.”
23 Jag vet det, HERRE: människans väg beror ej av henne, det står icke i vandrarens makt att rätt styra sina steg.
ʻE Sihova, ʻoku ou ʻilo ʻoku ʻikai ʻi he tangata pe hono hala: ʻoku ʻikai ʻi he tangata ʻoku ʻeveʻeva ke fakahinohino hono ʻaluʻanga.
24 Så tukta mig, HERRE likväl med måtta; icke i din vrede, på det att du ej må göra mig till intet.
ʻE Sihova, ke ke taaʻi au, pea ke fai ʻi he ʻofa; ʻoua naʻa ʻi ho houhau, telia naʻa ke fakaʻauha au.
25 Utgjut din förtörnelse över hedningarna, som icke känna dig, och över de släkter som ej åkalla ditt namn. ty de hava uppätit Jakob, ja, uppätit och gjort ände på honom, och hans boning hava de förött.
Lilingi ho houhau ki he hiteni ʻaia ʻoku ʻikai te nau ʻilo koe, pea ki he ngaahi kaunga fale ʻoku ʻikai ui ki ho huafa: he kuo nau kai ʻo ʻosi ʻa Sēkope, pea kuo folo hifo ia, pea kuo nau fakaʻauha ia, pea fakalala hono nofoʻanga.
