Jakobsbrevet 1
1 Jakob, Guds och Herrens, Jesu Kristi, tjänare, hälsar de tolv stammar som bo kringspridda bland folken.
Jacobus, Guds och Herrans Jesu Christi tjenare: dem tolf slägtom, som äro här och der förskingrade, helso.
2 Mina bröder, hållen det för idel glädje, när I kommen i allahanda frestelser,
Mine bröder, håller det för all glädje, när I fallen i mångahanda frestelse;
3 och veten, att om eder tro håller provet, så verkar detta ståndaktighet.
Och veter, att edor tros bepröfvelse gör tålamod.
4 Och låten ståndaktigheten hava med sig fullkomlighet i gärning, så att I ären fullkomliga, utan fel och utan brist i något stycke.
Men låter tålamodet hafva ett fullbordadt verk; på det I skolen vara fullkomna och hele, och intet fel hafva.
5 Men om någon av eder brister i vishet, så må han utbedja sig sådan från Gud, som giver åt alla villigt och utan hårda ord, och den skall bliva honom given.
Hvar nu någrom ibland eder fattas visdom, han bedje af Gudi, den der gifver enfaldeliga allom, och förviter icke; och han skall honom gifven varda.
6 Men han bedje i tro, utan att tvivla; ty den som tvivlar är lik havets våg, som drives omkring av vinden och kastas hit och dit.
Men han bedje i trone, intet tviflandes; ty den der tviflar, han är såsom hafsens våg, som af vädret drifs och föres.
7 En sådan människa må icke tänka att hon skall få något från Herren --
Sådana menniska tänke icke, att hon får något af Herranom.
8 en människa med delad håg, en som går ostadigt fram på alla sina vägar.
En man, som tviflar, är ostadig i alla sina vägar.
9 Den broder som lever i ringhet berömme sig av sin höghet.
Men en broder, som ringa är, berömme sig af sin upphöjelse;
10 Den åter som är rik berömme sig av sin ringhet, ty såsom gräsets blomster skall han förgås.
Och den som rik är, af sin förnedring; ty såsom blomstret af gräset skall han förgås.
11 Solen går upp med sin brännande hetta och förtorkar gräset, och dess blomster faller av, och dess fägring förgår; så skall ock den rike förvissna mitt i sin ävlan.
Solen går upp med hetta, och gräset förvissnar, och blomstret faller af, och dess sköna fägring förgås; så skall ock den rike förvissna uti sina vägar.
12 Salig är den man som är ståndaktig i frestelsen; ty när han har bestått sitt prov, skall han få livets krona, vilken Gud har lovat åt dem som älska honom.
Salig är den man, som tåleliga lider frestelse; ty då han bepröfvad är, skall han ta lifsens krono, den Gud lofvat hafver dem som honom älska.
13 Ingen säge, när han bliver frestad, att det är från Gud som hans frestelse kommer; ty såsom Gud icke kan frestas av något ont, så frestar han icke heller någon.
Ingen säge, då han frestad varder, att han af Gudi frestad varder; ty Gud frestas icke af ondt, han frestar ock ingen;
14 Nej, närhelst någon frestas, så är det av sin egen begärelse som han drages och lockas.
Utan hvar och en varder frestad, då han af sin egen begärelse dragen och lockad varder.
15 Sedan, när begärelsen har blivit havande, föder hon synd, och när synden har blivit fullmogen, framföder hon död.
Derefter, sedan begärelsen hafver aflat, föder hon synden; men då synden är fullbordad, föder hon döden.
16 Faren icke vilse, mina älskade bröder.
Farer icke ville, mine käre bröder.
17 Idel goda gåvor och idel fullkomliga skänker komma ned ovanifrån, från himlaljusens Fader, hos vilken ingen förändring äger rum och ingen växling av ljus och mörker.
All god gåfva, och all fullkomlig gåfva kommer ofvanefter, ifrå ljusens Fader; när hvilkom ingen förvandling är, eller ljus och mörkers omskiftelse.
18 Efter sitt eget beslut födde han oss till liv genom sanningens ord, för att vi skulle vara en förstling av de varelser han har skapat.
Han hafver oss födt efter sin vilja, genom sanningenes ord, på det vi skulle vara förstlingen af hans kreatur.
19 Det veten I, mina älskade bröder. Men var människa vare snar till att höra och sen till att tala och sen till vrede.
Derföre, mine käre bröder, hvar och en menniska vare snar till att höra, och sen till att tala, och sen till vrede.
20 Ty en mans vrede kommer icke åstad vad rätt är inför Gud.
Ty mansens vrede gör icke det rätt är för Gudi.
21 Skaffen därför bort all orenhet och all ondska som finnes kvar, och mottagen med saktmod det ord som är plantat i eder, och som kan frälsa edra själar.
Lägger fördenskull bort alla orenlighet och alla ondsko, och anammer ordet med saktmodighet, som i eder plantadt är, det edra själar kan saliga göra.
22 Men varen ordets görare, och icke allenast dess hörare, eljest bedragen I eder själva.
Men varer ordets görare, och icke allenast hörare, bedragandes eder sjelfva.
23 Ty om någon är ordets hörare, men icke dess görare, så är han lik en man som betraktar sitt ansikte i en spegel:
Ty der någor är allenast ordsens hörare, och icke görare, han är lik den man, som sitt lekamliga ansigte skådar i en spegel;
24 när han har betraktat sig däri, går han sin väg och förgäter strax hurudan han var.
Ty då han sig beskådat hafver, går han derifrån, och förgäter straxt hurudana han var.
25 Men den som skådar in i den fullkomliga lagen, frihetens lag, och förbliver därvid och icke är en glömsk hörare, utan en verklig görare, han varder salig i sin gärning.
Men den der skådar uti frihetenes fullkomliga lag, och blifver deruti, och är icke en glömsker hörare, utan en görare, den samme varder salig uti sin gerning.
26 Om någon menar sig tjäna Gud och icke tyglar sin tunga, utan bedrager sitt hjärta, så är hans gudstjänst intet värd.
Hvar nu någor ibland eder låter sig tycka, att han tjenar Gudi, och icke styrer sina tungo, utan bedrager sitt hjerta, hans Gudstjenst är fåfäng.
27 En gudstjänst, som är ren och obesmittad inför Gud och Fadern, är det att vårda sig om fader- och moderlösa barn och änkor i deras bedrövelse, och att hålla sig obefläckad av världen.
Detta är för Gudi och Fadren en ren och obesmittad Gudstjenst, söka faderlös och moderlös barn, och enkor, uti deras bedröfvelse, och behålla sig obesmittad af verldene.
