Jesaja 64
1 O att du läte himmelen rämna och fore hitned, så att bergen skälvde inför dig,
O that thou wouldest rend the heavens, that thou wouldest come down, that the mountains might flow down at thy presence,
2 likasom när ris antändes av eld och vatten genom eld bliver sjudande, så att du gjorde ditt namn kunnigt bland dina ovänner och folken darrade för dig!
As when the melting fire burneth, the fire causeth the waters to boil, to make thy name known to thy adversaries, that the nations may tremble at thy presence!
3 O att du fore hitned med underbara gärningar som vi icke kunde vänta, så att bergen skälvde inför dig!
When thou didst terrible things which we looked not for, thou camest down, the mountains flowed down at thy presence.
4 Aldrig någonsin har man ju hört, aldrig har något öra förnummit, aldrig har något öga sett en annan Gud än dig handla så mot dem som vänta efter honom.
For since the beginning of the world men have not heard, nor perceived by the ear, neither hath the eye seen, O God, besides thee, what he hath prepared for him that waiteth for him.
5 Du kom dem till mötes, som övade rättfärdighet med fröjd, dem som på dina vägar tänkte på dig. Men se, du blev förtörnad, och vi stodo där såsom syndare. Så hava vi länge stått; skola vi väl bliva frälsta?
Thou meetest him that rejoiceth and worketh righteousness, those that remember thee in thy ways: behold, thou art angry; for we have sinned: in those is continuance, and we shall be saved.
6 Vi blevo allasammans lika orena människor, och all vår rättfärdighet var såsom en fläckad klädnad. Vi vissnade allasammans såsom löv, och våra missgärningar förde oss bort såsom vinden.
But we are all as an unclean thing, and all our righteousnesses are as filthy rags; and we all do fade as a leaf; and our iniquities, like the wind, have taken us away.
7 Ingen fanns, som åkallade ditt namn, ingen, som vaknade upp för att hålla sig till dig; ty du dolde ditt ansikte för oss och lät oss försmäkta genom vår missgärning.
And there is none that calleth upon thy name, that stirreth up himself to take hold of thee: for thou hast hid thy face from us, and hast consumed us, because of our iniquities.
8 Men HERRE, du är ju vår fader; vi äro leret, och du är den som har danat oss, vi äro allasammans verk av din hand.
But now, O LORD, thou art our father; we are the clay, and thou our potter; and we all are the work of thy hand.
9 Var då ej så högeligen förtörnad, HERRE; och tänk icke evinnerligen på vår missgärning; nej, se därtill att vi allasammans äro ditt folk.
Be not very angry, O LORD, neither remember iniquity for ever: behold, see, we beseech thee, we are all thy people.
10 Dina heliga städer hava blivit en öken, Sion har blivit en öken, Jerusalem en ödemark.
Thy holy cities are a wilderness, Zion is a wilderness, Jerusalem a desolation.
11 Vårt heliga och härliga tempel, där våra fäder lovade dig, det har blivit uppbränt i eld; och allt vad dyrbart vi ägde har lämnats åt förödelsen.
Our holy and our beautiful house, where our fathers praised thee, is burned with fire: and all our pleasant things are laid waste.
12 Kan du vid allt detta hålla dig tillbaka, o HERRE? Kan du tiga stilla och plåga oss så svårt?
Wilt thou restrain thyself for these things, O LORD? wilt thou hold thy peace, and grievously afflict us?
