Jesaja 6
1 I det år då konung Ussia dog såg jag Herren sitta på en hög och upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet.
Uzziya padixaⱨ alǝmdin ɵtkǝn yili mǝn Rǝbni kɵrdüm; U intayin yuⱪiri kɵtürülgǝn bir tǝhttǝ olturatti; Uning toni muⱪǝddǝs ibadǝthaniƣa bir kǝlgǝnidi.
2 Serafer stodo omkring honom. Var och en av dem hade sex vingar: med två betäckte de sina ansikten, med två betäckte de sina fötter, och med två flögo de.
Uning üstidǝ saraflar pǝrwaz ⱪilip turatti; Ⱨǝrbirining altǝ tal ⱪaniti bar idi; Ikki ⱪaniti bilǝn u yüzini yapatti, Ikki ⱪaniti bilǝn u putini yapatti, Wǝ ikki ⱪaniti bilǝn u pǝrwaz ⱪilip turatti.
3 Och den ene ropade till den andre och sade: "Helig, helig, helig är HERREN Sebaot; hela jorden är full av hans härlighet."
Ulardin biri baxⱪa birsigǝ: — «Samawi ⱪoxunlarning Sǝrdari bolƣan Pǝrwǝrdigar, muⱪǝddǝs, muⱪǝddǝs, muⱪǝddǝstur! Barliⱪ yǝr yüzi uning xan-xǝripigǝ tolƣan!» — dǝp towlawatatti.
4 Och dörrtrösklarnas fästen darrade, när ropet ljöd; och huset blev uppfyllt av rök.
Towliƣuqining awazidin dǝrwazining kexǝkliri tǝwrinip kǝtti, Ɵy is-tütǝk bilǝn ⱪaplandi.
5 Då sade jag: "Ve mig, jag förgås! Ty jag har orena läppar, och jag bor ibland ett folk som har orena läppar, och mina ögon hava sett Konungen, HERREN Sebaot."
Xuning bilǝn mǝn: — «Ɵzümgǝ way! Mǝn tügǝxtim! Qünki mǝn lǝwliri napak adǝmmǝn ⱨǝm napak lǝwlik hǝlⱪ bilǝn arilixip turup, ɵz kɵzüm bilǝn Padixaⱨⱪa, yǝni samawi ⱪoxunlarning Sǝrdari bolƣan Pǝrwǝrdigarƣa ⱪaridim!» — dedim.
6 Men en av seraferna flög fram till mig, och han hade i sin hand ett glödande kol, som han med en tång hade tagit på altaret.
Xuning bilǝn saraflardin biri ⱪolida ⱪurbangaⱨtin bir qoƣni lahxigirƣa ⱪisip elip, yenimƣa uqup kǝldi;
7 Och han rörde därmed vid min mun. Därefter sade han: "Se, då nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning blivit tagen ifrån dig, och din synd är försonad."
u uni aƣzimƣa tǝgküzüp: — «Mana, bu lǝwliringgǝ tǝgdi; sening ⱪǝbiⱨliking elip taxlandi, gunaⱨing kafarǝt bilǝn kǝqürüm ⱪilindi» — dedi.
8 Och jag hörde Herren tala, och han sade: "Vem skall jag sända, och vem vill vara vår budbärare?" Och jag sade: "Se, här är jag, sänd mig."
Andin mǝn Rǝbning: — «Mǝn kimni ǝwǝtimǝn? Kim Bizgǝ wǝkil bolup baridu?» degǝn awazini anglidim. Xuning bilǝn mǝn: — «Mana mǝn! Meni ǝwǝtkǝysǝn» — dedim.
9 Då sade han: "Gå åstad och säg till detta folk: 'Hören alltjämt, men förstån intet; sen alltjämt, men förnimmen intet'.
Wǝ U: «Barƣin; muxu hǝlⱪⱪǝ mundaⱪ dǝp eytⱪin: — «Silǝr anglaxni anglaysilǝr, biraⱪ qüxǝnmǝysilǝr; Kɵrüxni kɵrüsilǝr, biraⱪ bilip yǝtmǝysilǝr.
10 Förstocka detta folks hjärta, och tillslut dess öron, och förblinda dess ögon, så att det icke kan se med sina ögon, eller höra med sina öron, eller förstå med sitt hjärta, och omvända sig och bliva helat."
Muxu hǝlⱪning yürikini tax ⱪilƣin; Ularning ⱪulaⱪlirini eƣir, Kɵzlirini kor ⱪilƣin; Bolmisa, ular kɵzliri bilǝn kɵrǝlǝydiƣan, Ⱪuliⱪi bilǝn angliyalaydiƣan, Kɵngli bilǝn qüxinǝlǝydiƣan ⱪilinip, Yolidin yandurulup saⱪaytilƣan bolatti».
11 Men jag sade: "För huru lång tid, Herre?" Han svarade: "Till dess att städerna bliva öde och utan någon invånare, och husen utan folk, och till dess att fälten ligga öde och förhärjade.
Andin mǝn: — «Rǝb, bu ǝⱨwal ⱪaqanƣiqǝ dawamlixidu?» — dǝp soriwidim, U jawabǝn: — «Ta xǝⱨǝrlǝr harab ⱪilinip aⱨalisiz, Ɵylǝr adǝmzatsiz, Zemin pütünlǝy qɵlgǝ aylinip bolƣuqǝ,
12 Och när HERREN har fört folket bort i fjärran och ödsligheten bliver stor i landet,
Pǝrwǝrdigar adǝmlirini yiraⱪlarƣa yɵtkǝp, Zemindiki taxliwetilgǝn yǝrlǝr kɵp bolƣuqǝ bolidu» — dedi.
13 och allenast en tiondedel ännu är kvar däri, då skall denna ytterligare förödas såsom en terebint eller en ek av vilken en stubbe har lämnats kvar, när den fälldes. Den stubben skall vara en helig säd."
«Ⱨalbuki, zeminda adǝmlǝrning ondin birila ⱪalidu; Ular [zeminƣa] ⱪaytip kelip yǝnǝ yutuwetilidu, Kesilgǝn bir dub yaki arar dǝrihining kɵtikidǝk bolidu; Kɵtǝk bolsa «muⱪǝddǝs nǝsil» bolur.
