Jesaja 47

1 Stig ned och sätt dig i stoftet, du jungfru dotter Babel, sätt dig på jorden utan tron, du kaldéernas dotter; ty man skall icke mer kalla dig "den bortklemade och yppiga".

“ʻAlu hifo, pea nofo ʻi he efuefu, ʻE ʻofefine tāupoʻou ʻo Papilone, nofo ʻi he kelekele: ʻE ʻofefine ʻoe kakai Kalitia, ʻoku ʻikai ha nofoʻanga fakaʻeiʻeiki: ʻe ʻikai toe ui koe ko e hoihoifua mo e ngalingali ʻeiki.

2 Tag till kvarnen och mal mjöl, lägg av din slöja, lyft upp släpet, blotta benet, vada genom strömmarna.

Toʻo ʻae ngaahi maka momosi, pea momosi ʻae koane: toʻo ʻae pūlou ʻo ho louʻulu, vete ho kofu tōtōlofa, toʻo ʻae ʻufiʻufi ʻo ho vaʻe, aʻa ʻi he ngaahi vaitafe.

3 Din blygd skall varda blottad, och din skam skall ses. Hämnd skall jag utkräva och ej skona någon människa.

‌ʻE toʻo ʻae ʻufiʻufi ʻo hoʻo telefua, ʻio, ʻe hā hoʻo mā: te u tautea, ʻe ʻikai te u fakafetaulaki kiate koe ʻo hangē ko ha tangata.”

4 Vår förlossares namn är HERREN Sebaot, Israels Helige!

Pea ko hotau huhuʻi, ko hono huafa ko Sihova ʻoe ngaahi kautau, ko e tokotaha māʻoniʻoni ʻo ʻIsileli.

5 Sitt tyst och drag dig undan i mörkret, du kaldéernas dotter; ty du skall icke mer bliva kallad "konungarikenas drottning".

“Nofo fakalongo pē koe, pea ke ʻalu ki he fakapoʻuli, ʻE ʻofefine ʻoe kakai Kalitia: ʻe ʻikai toe ui koe, Ko e fefineʻeiki ʻoe ngaahi puleʻanga.

6 Jag förtörnades på mitt folk, jag ohelgade min arvedel och gav dem i din hand. Och du visade dem intet förbarmande; på gamla män lät du ditt ok tynga hårt.

Naʻaku houhau ki hoku kakai, kuo u fakaʻuli hoku tofiʻa, pea ʻatu ʻakinautolu ki ho nima: naʻe ʻikai te ke fakahā hao kātaki ʻofa ki ai; kuo ke ai ke fakamamafa hoʻo haʻamonga ki he kau mātuʻa.

7 Du tänkte: "Jag skall evinnerligen förbliva en drottning" därför ville du ej akta på och tänkte ej på änden.

Pea naʻa ke pehē, ‘Te u hoko ko e fefineʻeiki ʻo lauikuonga:’ ko ia naʻe ʻikai te ke tokanga ʻi ho loto ki he ngaahi meʻa ni, pea naʻe ʻikai te ke manatu ki he ikuʻanga ʻo ia.

8 Så hör nu detta, du som lever i vällust, du som tronar så trygg, du som säger i ditt hjärta: "Jag och ingen annan; aldrig skall jag sitta såsom änka, aldrig veta av, vad barnlöshet är."

“Ko ia ke ke fanongo ki he meʻa ni, ʻa koe ʻoku ke moʻulaloa ki he ngaahi meʻa fakafiefia fakamaama, ʻoku ke nofo fakafiemālie, ʻoku ke pehē ʻi ho loto, ‘Ko au, pea ʻoku ʻikai ha taha mo au: ʻe ʻikai te u nofo ʻo hangē ko e fefine kuo mate hono husepāniti, pea ʻe ʻikai te u ʻiloʻi ʻae mole ʻae fānau:’

9 Se, båda dessa olyckor skola komma över dig med hast, på en och samma dag: både barnlöshet och änkestånd skola komma över dig i fullaste mått, trots myckenheten av dina trolldomskonster, trots dina besvärjelsers starka kraft.

Ka ko e ongo meʻa ni ʻe ua ʻe hoko kiate koe ʻi he kemo, ʻi ha ʻaho pe taha, ʻae mole ʻae fānau, mo e mate ʻo ho husepāniti: ʻe hoko ia ʻo lahi kiate koe, koeʻuhi ko hono lahi ʻo hoʻo fai kākā, pea koeʻuhi ko hono lahi ʻo hoʻo fiemana.

10 Du kände dig trygg i din ondska, du tänkte: "Ingen ser mig." Din vishet och din kunskap var det, som förförde dig, så att du så sade i ditt hjärta: "Jag och ingen annan."

He kuo ke faʻaki ki hoʻo angakovi: kuo ke pehē, ‘ʻOku ʻikai mamata ʻe ha taha kiate au.’ Ko hoʻo poto mo hoʻo ʻilo, kuo na fakahalaʻi koe; pea kuo ke pehē ʻi ho loto, ‘Ko au, pea ʻoku ʻikai ha taha mo au.’

11 Därför skall en olycka komma över dig, som du ej förmår besvärja bort, och ett fördärv skall falla över dig, som du icke skall kunna avvända; ja, plötsligt skall ödeläggelse komma över dig, när du minst anar det.

Ko ia ʻe hoko ai ʻae kovi kiate koe. E ʻikai te ke ʻilo pe ʻoku tupu mei fe ia. Pea ʻe tō kiate koe ʻae tautea; ʻe ʻikai te ke faʻa taʻofi ia: pea ʻe hoko fakafokifā ʻae fakaʻauha kiate koe, ʻaia ʻe ʻikai te ke ʻilo.

12 Träd fram med de besvärjelser och många trolldomskonster som du har mödat dig med från din ungdom; se till, om du så kan skaffa hjälp, om du så kan skrämma bort faran.

“Ke ke tuʻu ni mo hoʻo ngaahi ngāue kākā, pea mo hono lahi ʻo hoʻo ngaahi fiemana, ʻaia kuo ke ngāue ai talu hoʻo kei siʻi; ʻo kapau ʻe ʻaonga ia kiate koe, ʻo kapau te ke faʻa lavaʻi ia.

13 Du har arbetat dig trött med dina många rådslag. Må de nu träda fram, må de frälsa dig, dessa som avmäta himmelen och spana i stjärnorna och var nymånad kungöra, varifrån ditt öde skall komma över dig.

‌ʻOku ke ongosia ʻi hono tokolahi ʻo hoʻo kau fakahinohino. Tuku ke tuʻu hake ni ʻae kau kikite ki he langi, mo e kau sio fetuʻu, mo e kau fakaila meʻa mei he māhina, pea fakamoʻui koe mei he ngaahi meʻa ni ʻe hoko kiate koe.

14 Men se, de äro att likna vid strå som brännes upp i eld, de kunna icke rädda sitt liv ur lågornas våld. Detta är ju ingen koleld att värma sig framför, ingen brasa att sitta vid.

Vakai, te nau hangē ko e kauʻi koane; ʻe tutu ʻakinautolu ʻi he afi; ʻe ʻikai te nau fakamoʻui ʻakinautolu mei he mālohi ʻoe ulo: ʻe ʻikai toe ha malala ke mumū ai, pe ha afi ke nofo ki ai.

15 Ja, så går det för dig med dem som du mödade dig för. Och dina handelsvänner från ungdomstiden draga bort, var och en åt sitt håll och ingen finnes, som frälsar dig.

‌ʻE pehē ʻakinautolu kiate koe ʻaia kuo mou ngāue mo ia, ʻio, ko hoʻo kau fakatau, talu hoʻo kei siʻi: te nau afe taki taha ki hono potu; ʻe ʻikai ha taha te ne fakamoʻui koe.